TröstrapporterSkarsgård som bäst i den akuta smärtan

Av en händelse är Alex Schulmans ”Tröstrapporter” den tredje monologen jag ser/hör på kort tid. Och såsom av en annan händelse utfördes de båda första av kvinnor, på intima scener, lämpade för en ensam människas möte med publiken.

Men Gustaf Skarsgård står på Dramatens stora scen inför en fullsatt salong och jag hinner undra om denna salong kommer att fortsätta att fyllas under spelperioden. Är det Schulman som väntas dra stor publik, eller Skarsgård, eller kombon av två mycket kända människor?