Recension

Stå i bredd. 70-talets kvinnor, män och litteraturLitteraturen som gjorde det lättare att andas

Litteraturvetaren Witt-Brattström: ”Jag har läst en hel del, men jag tycker inte att han är något särskilt spännande. Har man läst tre böcker så kan man honom. En typisk Modiano är samma ton, samma teknik, liknande ämnen och mycket minnen som han utgår från. Han går att läsa, men är inte någon av mina favoritförfattare”. Hon gör en fransk jämförelse med Marguerite Duras: ”Där har vi ett författarskap som håller på med en text och processar om den igen och igen. Ett helt annat tilltal än Modiano som är mer bortvänd. Duras kan alla läsa, både de initierade och de många”.

Lina Kalmteg

Publicerad 2014-11-29 06:00

Annons

”Tjejer ska få skriva om sina egna ätstörningar, sina* egna* ridläger, sin egen mens.” Citatet kommer inte från 1970-talet utan är ett utdrag ur S.K.A.M:s litterära manifest, skrivet av en grupp anonyma författare i den feministiska tidskriften Bang 2002. ”Tjejer ska inte få fett med skit så fort de ger ut en bok”, krävde de, som en reaktion på hur litteratur av kvinnor togs emot i deras samtid.

Serieantologin ”Kvinnor ritar bara serier om mens” som kom nu i höst, drygt ett decennium senare, är också den ett slags reaktion på det njugga mottagandet av kvinnors skapande och ett påtagligt sätt att ge utrymme åt en i högsta grad kvinnlig erfarenhet. Allt detta behövs, fortfarande, trots den litterära guldålder som 1970-talet innebar för litteratur av kvinnor. Motståndet kvarstår.