Brattberg: Mer amerikanskt engagemang i Europa

Decennier av amerikanska investeringar i Europa står på spel, varnar András Simonyi, Erik Brattberg och Michael Haltzel.

Publicerad
Annons
Under sitt sista år borde president Obama utveckla en sammanhållen strategi för Europa. Foto: Carlos Barria/AP

Europa har inte legat högt på dagordningen i Vita huset under de senaste sju åren. Men idag, i en tid när Europa kämpar med en rad existentiella kriser - alltifrån det fortfarande skakiga euroområdet till krisen i Ukraina, hotet från IS och ett aggressivt Ryssland till en eskalerande flyktingkris – är en starkare amerikansk roll i Europa en absolut nödvändighet.

Ifall Europa misslyckas med att hantera sina nuvarande utmaningar kan situationen nå en brytpunkt. Detta skulle i så fall inte bara äventyra det "europeiska projektet" utan också årtionden av amerikanska investeringar i att främja en stabil, fredlig och säker europeisk kontinent till förmån för bredare transatlantiska strategiska mål.

På flera sätt är det "europeiska projektet" en amerikansk produkt. Efter andra världskriget investerade USA enorma summor i kontinenten som en del av Marshallplanen. Under hela det kalla kriget utgjorde USA garanten för säkerheten i Västeuropa. Efter Sovjetunionens kollaps stödde USA Tysklands återförening och uppmuntrade utvidgningen av EU och Nato mot visionen om ett Europa "helt, fritt och i fred."

Annons
Annons

Dessa framgångar måste nu tryggas för framtiden. Även om det till slut är de europeiska nationernas uppgift att själva kollektivt möta sina utmaningar bör USA göra mer för att hjälpa upp situationen. Fokus måste ligga på att återuppbygga de transatlantiska förbindelserna som har allvarligt försvagats under de senaste åren – inte minst efter NSA-skandalen. Att rutinmässigt prata om "gemensamma värderingar" är inte längre tillräckligt.

För att hjälpa Europa att hantera de nuvarande utmaningarna bör Obama-administrationen anta en bred agenda för Europa som innehåller militära, ekonomiska och politiska dimensioner.

För det första måste Rysslands försök att utmana väst motarbetas. USA bör permanent placera trupper i Baltikum och Nato bör komplettera dessa med ett lika stort antal europeiska trupper. Nato bör bjuda in kvalificerade kandidatländer att gå med i alliansen som Montenegro och Makedonien när de har löst sina problem med Grekland. Skulle Sverige och Finland till slut besluta sig att ansöka om medlemskap bör deras kandidaturer särskilt välkomnas av alliansen.

USA måste fortsätta att garantera att säkerhetsgarantin i form av Natos artikel 5 förblir hörnstenen i de transatlantiska förbindelserna, men bör samtidigt ställa krav på vad som förväntas av de europeiska allierade. Att enbart upprepa behovet av två procent av BNP till försvarsutgifter har än så länge visat sig vara ineffektiv strategi när det gäller att få europeiska länder att ta mera ansvar.

För det andra måste USA se det existentiella hotet som den europeiska flyktingkrisen utgör som ett hot även mot sitt eget välstånd. Washington har varit märkligt passivt, trots att USA är den enskilt största finansiella bidragsgivaren till flyktingläger i Mellanöstern. Detta trots att dess politik och militära interventioner alla har bidragit till den nuvarande krisen: George W Bushs invasion av Irak, Obamas tidsplan för tillbakadragandet från Irak under 2011, den misslyckade "röda linjen" mot Assads bruk av kemiska vapen 2013 och Obama-administrationens oförmåga att åstadkomma en begränsad men effektiv strategi i Syrien. Passiviteten har lett till att Ryssland klivit in i vakuumet.

Annons
Annons

Washington har ett ansvar för att bistå i den europeiska flyktingkatastrofen. USA bör ta in fler flyktingar samt mera aktivt engagera sig i frågan tillsammans med europeiska ledare. Här kan USA:s erfarenhet av att integrera ett stort antal invandrare ge värdefulla lärdomar för Europa. USA har välkomnat ett stort antal flyktingar, de flesta av dessa från Centralamerika och Fjärran Östern. Till skillnad från många europeiska länder naturaliserar USA årligen ett stort antal invandrare (mer än 1 miljon år 2008).

För att besegra IS måste USA också fördjupa sitt engagemang i Syrien och Irak, insistera på att andra länder ökar sitt deltagande i den militära kampanjen mot IS samt uppmana europeiska allierade att göra detsamma.

För det tredje bör Washington hjälpa EU att minska beroendet av rysk gas genom att se till att öka exporten av olja och flytande naturgas (LNG) till den europeiska energimarknaden. Detta skulle vara ett viktigt steg för Europas energisäkerhet och samtidigt vara till nytta för amerikanska olje- och gasproducenter. USA måste vara en aktiv aktör på EU:s energimarknad, inklusive investera i förnybar energi och delta i byggandet av en robust infrastruktur, särskilt i Östeuropa. Samtidigt bör Washington motsätta sig det planerade bygget av Nord Stream 2, vilket bara skulle öka det europeiska energiberoendet av Ryssland.

Dessutom behöver president Obama öka sina ansträngningar att slutföra det transatlantiska handels- och investeringspartnerskapet (TTIP) som just nu står inför en osäker framtid. Ett färdigt avtal skulle innebära ett uppsving för EU:s ekonomier samt utgöra en symbolisk demonstration av USA:s långsiktiga intresse för Europa.

Annons
Annons

Slutligen måste Obama mera aktivt engagera sig i de politiska frågor som hotar att splittra EU – alltifrån att hjälpa London att göra allt för att stanna kvar i EU till att motverka auktoritära tendenser i länder som Ungern samt att uppmuntra Bryssel och Berlin att genomföra strukturella reformer som kan lösa eurokrisen en gång för alla.

Vad som behövs är en heltäckande amerikansk strategi för Europa. En sådan måste i grunden vara partiöverskridande eftersom nästa president, oavsett om denne är demokrat eller republikan, kommer att ärva kriserna i Europa.

Oavsett vem som vinner presidentvalet i november 2016 kommer han eller hon att ha mycket att tacka Obama för om administrationen äntligen lyckas utveckla en strategi för Europa. Förr i tiden var det rätt oväsentligt för de transatlantiska relationerna huruvida presidenten var demokrat eller republikan eller om Europas ledare var från vänster eller höger. Detta är en bra politik att följa även i det 21:a århundradet.

ANDRÁS SIMONYI är verkställande direktör för Center for Transatlantic Relations vid Johns Hopkins University SAIS i Washington, DC och f d ungersk ambassadör till Nato och USA.

ERIK BRATTBERG är Senior Fellow vid McCain Institute samt Fellow vid Center for Transatlantic Relations vid Johns Hopkins University SAIS i Washington, DC.

MICHAEL HALTZEL är tidigare utrikespolitisk rådgivare åt vice president Joe Biden och för närvarande Visiting Senior Fellow vid Utrikespolitiska Institutet i Helsingfors.

Texten har även publicerats i Politico Europe under rubriken Time for US to get serious about Europe.

Redaktionens lästips! Hela Balkan bör välkomnas in i Nato, inte bara Montenegro, enligt en analys från German Marshall Fund.

Annons
Annons
Mer från Startsidan
Annons
Annons