Dags för en mångkulturell bildning
Ett modernt bildningsideal kräver en mångkulturell kanon. Frågan är om alla bildningsvurmare är redo för det, skriver Marcus Priftis.
Tillståndet för den svenska folkbildningen är dystert. Den som i dag omtalas som folkbildare är i regel en kunnig person som förmår förmedla sin expertis på ett sätt som ”mannen på gatan” begriper, och den organiserade folkbildningen har i allt större utsträckning reducerats till en apparat för att förmedla bidrag till amatörkultur. Det gamla folkbildningsidealet – att genom jämlika och demokratiska samtal ge var och en möjligheten att förverkliga sin potential som människa och medborgare – lyser med sin frånvaro i det offentliga samtalet.
Journalisten Sonja Schwarzenberger vill ändra på det. I intervjuboken ”En röd stuga med en halvmåne på gaveln” (Premiss förlag) undersöker hon vilka visioner folkbildningen har att erbjuda Sverige. Genom samtal med folkbildare som Sverker Sörlin, Soraya Post och Heidi Avellan kryssar Schwarzenberger mellan olika frågeställningar: den klassiska bildningens ställning, folkbildning som identitetsstärkande verktyg och studieförbundens roll i samhället. De intervjuade finns överallt på det politiska spektret, men är liksom Schwarzenberger själv folkbildningens vapendragare, övertygade om att studieförbund och folkhögskolor har en avgörande roll för att hålla ihop samhället.