Recension
Det här är årets bok – och nästa års
Lydia Davis är den riktigt korta prosans drottning. Gör genast som en växande skara fans och lär känna henne och hennes noveller, tycker Sigrid Combüchen.
En av de korta novellerna i "Jag har det rätt bekvämt..." skrivs en gång från början och en gång från slutet. Rättare sagt berättas historien två gånger från början, men andra gången med omvänt förlopp som ger motsatt innebörd. Eller – så enkelt är det ju inte. Tur är inte den exakta motsatsen till retur, avigan är inte negativ av rätan och spegelbilden är olik ansiktet. En flyktig förnimmelse uppstår i själva vändningen från det ena till det andra, och det är precis den som Lydia Davis fångar.
För 25 år sedan var ”mellanrum” ett uttalat tema för poesin. Fortfarande kan man se författarporträtt tagna på öde bangårdar, under vägviadukter eller i gränder sotiga som kajal. Illustrationer för en estetik som utforskar sprickorna i skönlitteraturens polerade brädgolv. Men man behöver inte en pedagogik som kallar sig svärta och provokation för att frambesvära glömda rum och gömda utrymmen. Denna bok, som i original har titeln ”Can’t and won’t”, kan och vill inte påpeka. Den består av ett fåtal längre noveller som inte representerar novellformen, av stycken på knappt ett par sidor vilka då snarare gör en novelltwist och sidor med tre fyra meningar som skulle le åt ordet aforism. Därtill femton stycken komponerade av stoff ur Flauberts brev och slutligen ”drömmar”, egna och andras. I en av de egna drömmer hon att hon ”undrar om tankar är flytande och rinner nedåt från en person till en annan i samma hus.”