Recension
Obehaglig spänning griper tag i läsaren
Varningsklockarna borde börja ringa redan när Kristian Wold, polisen som utreder en 14-årig flickas försvinnande i Oslo, tvärt emot alla regler inleder ett sexuellt förhållande med flickans mamma. Det är ett på alla sätt desperat förhållande. Wold flyr från ett krisande äktenskap, Inger klamrar sig fast vid honom för att han är den ende som ännu inte gett upp hoppet om att återfinna hennes Maria levande, tolv månader efter försvinnandet.
Ändå ringer inga klockor. Antagligen för att man som läsare av
Stig Sæterbakkens mörka, djupt obehagliga kriminalroman
Osynliga händer (översättning Niklas Darke) befinner sig i samma situation som Inger. Man har just inlett en relation med bokens berättarjag, fått förtroende för honom, utvecklat en känslomässig samhörighet med honom. Och som i början av alla nära relationer har man liksom Inger idealiserat honom: han är räddaren i nöden, snuten som fixar biffen!