”Jag ljög om mitt efternamn”
Hon är PG Gyllenhammars äldsta dotter, växte upp som ”Prinsessan av Göteborg”, i en värld där hon aldrig kände sig hemma. Nu debuterar Cecilia von Krusenstjerna med en roman om en flicka som är ensam, udda och övergiven. En flicka som får allt hon pekar på – utom kärlek. ”Överklassen kan vara ett fängelse. Jag vill ge röst åt dem som aldrig kommer över tröskeln.”
En gång, på ungdomens klubbar i Göteborg, brukade hon ljuga om sitt efternamn och säga att hon var åklagare från Uddevalla. När hon mötte sin nuvarande man, dokumentärfilmaren Fredrik von Krusenstjerna, sa hon att hon hette Cecilia Svensson. Det var tur. Efteråt har han erkänt att han nog dragit öronen åt sig om han förstått att hon var PG Gyllenhammars äldsta dotter.
Nu debuterar Cecilia von Krusenstjerna, född Gyllenhammar, med boken ”En spricka i kristallen” och innan hon hunnit protestera kan man tro att denna gång gömmer hon sig bakom romanens Suss. För hon växer också upp i Göteborg med en pappa som är företagsledare tills han efter diverse misslyckade företagsfusioner tvingas lämna styrelserummet, utfryst och stukad.
Det låter som en snabbrepetition av PG Gyllenhammars Volvo-tid.
Men sedan blir det värre. Under de glittrande kristallkronorna framstår Suss familj som lycklig och lyckad men när ljuset släckts öppnar sig helvetet. Med svek och förtvivlan. Med en pappa som har andra kvinnor men efter varje otrohet blir emottagen, jublande och efterlängtad, när han återvänder hem. Och med en mamma som inte förmår älska sin äldsta dotter, eftersom hon själv aldrig blev älskad som barn. Så fortplantas bristen på kärlek och genom bokens 185 sidor brinner ett glödgat modershat hos den dotter som alltid känner sig ful, fel och fet.
”Gå ner 15 kilo ska du se att du kommer att må mycket bättre”, är mammans enda kommentar när Suss tappar fotfästet. Sedan skriver mamman ut en check och går.
Cecilia von Krusenstjerna konstaterar, nästan saktmodigt:
– Så kan livet vara, sådana mammor finns också. Men dem får vi inte tala om. Onda mammor är det mest tabubelagda som finns. Pappor kan vara elaka och frånvarande, mammor måste vara goda. Vårt behov av en god mamma är så stort att vi hellre skriver om vår historia än tar till oss hur verkligheten var.