Recension
Kairos hasar sig fram genom ett ödelagt landskap
Något är väldigt fel med världen. Kanske allt, faktiskt. I Andrzej Tichýs roman ”Kairos” strömmar många stämmor samman till en stormande undergångsprofetia. Som en bild för boken själv rör sig ett begravningståg igenom texten. Det hasar fram i ett ödelagt landskap och de svartklädda deltagarna framför under tiden de textfragment man bär med sig. De är en vandrande jeremiad, en veklagan över det märkliga liv som fortfarande förs någon annanstans, i städerna de har övergivit.
Tichýs senaste roman är en mäktig klagosång över samhället som det är, och en sorgesång över de förlorade utopierna. För bortom utopierna kvarstår bara undergången som utväg ur det havererade samhället. Utan motbild till kapitalismen finns bara motstånd utan mål. I en rad starka collagesekvenser klipper Tichý mellan bilder av motstånd och förtryck. Motståndet hyllas, men man får också glimtar av hur lätt motståndet vänds i självgod maktfullkomlighet. Hur det motståndets våld som efterhärmat förtryckarnas våld, i sig blir ett förtryckande våld.