De som inte längre kan vända bort blicken

I ”De skyddslösa” finner Marie mening i livet genom att hjälpa flyktingar, men det väcker hennes familjs missnöje. Vi sitter alla i den etiska rävsax som Marie gör, skriver SvD:s Kristoffer Leandoer

Publicerad
Olivier Adam.

Olivier Adam.

Foto: Pequod Press
Annons

Man kan beskriva Olivier Adam som en fransk Susanna Alakoski, eller kanske en fransk Kristian Lundberg: de bilder som Adam målar upp av nyfattigdomens tristess, av armodet och otryggheten mitt i överflödet av tröstskräp, får gärna ett stråk av uppgivenhetens poesi som känns igen från en bok som ”Yarden”. Adam är dock betydligt mer intresserad av själva historieberättandet – flera av hans romaner har också filmats – och hur man levandegör sociala samtidsfenomen i litterär form. I ”De skyddslösa” har han gett vår tids mest synliga moraliska dilemma en drabbande och oförglömlig gestaltning.

Adam, född 1974 och uppvuxen i en Parisförort, skulle nog ha kallats proletärförfattare förr i tiden, och det vore egentligen en relevant benämning än i dag: den klass han skildrar kanske har egendom, men det är mest på papperet. Adams huvudpersoner tillhör prekariatet i den meningen att de vet att allting när som helst kan tas ifrån dem; jobb, hus, familj – allt är villkorat, allt hänger på att de sköter sig, håller sig nyktra, kommer i tid, sköter sina avbetalningar.

Annons
Mer från Startsidan
Annons
Annons