Carl Fehrman:Svenska Dagbladets historia

Första delen av Svenska Dagbladets historia, skriven av tidningens förre chefredaktör fil dr Ivar Anderson, utkommer i dag. Den recenseras här av professor Carl Fehrman.

Publicerad
Det första numret av Svenska Dagbladet, 18/12 1884.

Det första numret av Svenska Dagbladet, 18/12 1884.

Foto: SvD:s arkiv
Denna artikel publicerades ursprungligen den 24 oktober 1960.

Denna artikel publicerades ursprungligen den 24 oktober 1960.

Annons

När Ivar Anderson för fem år sedan lämnade sin plats som huvudredaktör, väntade honom ett nytt uppdrag i den gamla tidningens tjänst: att skriva första delen av Svenska Dagbladets historia. (Ivar Anderson: Svenska Dagbladets historia. Del I 1884-1940. Norstedts. Pris inb. 33:-, halvfr. b. 40:-.) En volym på nära fyrahundra sidor ligger nu färdig, och man kan efter att ha läst den konstatera, att han löst den krävande uppgiften med sakkunskap, omsorg och en aldrig svikande lojalitet. I denna innehållsrika volym får man följa tidningens öden från starten i december 1884 fram till den 1 juni 1940, den dag då Ivar Anderson övertog huvudansvaret. Den nära 60-åriga epok i tidningens historia som här tecknas är från första dagen lokaliserad till de gamla Klarakvarteren; det är historiskt riktigt att boken kunnat publiceras, innan tidningen brutit upp från Karduansmakargatan – en minnesbild av och en avskedshälsning till en snart för alltid svunnen epok.

Annons
Annons

Ett jubileumsnummer av Svenska Dagbladet vid femtioårsdagen 1934 har hittills varit en av de bästa källorna för tidningens historia. Utom de många minnesartiklarna av gamla medarbetare innehöll detta nummer också en hälsning från en av tidens främsta publicister, Torgny Segerstedt. I några rader som bär prägeln av hans reflekterade stilkonst talade han om en tidnings liv. Han skrev: ”Tidningens element är nuet. Den omförmäler och belyser vad som händer just i den tid, av vars vågor vi själva föras bort. Den ger en överblick däröver, oumbärlig för var och en som vill finna sig till rätta i den tidsålder som är hans egen. Tidningen är organet för tidens självmedvetande.”

Formuleringen är filosofiskt exakt. Det är som ett ”organ för tidens självmedvetande”, som en spegel och ett självständigt språkrör för tendenser i tiden som en tidning bör bedömas. En pressforskare måste kunna anlägga både aktualitetsperspektivet och det historiska långtidsperspektivet. Med sin förening av tidningsmannaerfarenhet och historisk bildning har Ivar Anderson ägt ovanliga förutsättningar för att kunna betrakta tidningen å ena sidan som litteraturens dagslända, å andra sidan som historiskt dokument, som verkande och bestående kraft i det historiska och kulturella kraftspelet.

1880-talet var ett kraftladdat årtionde, då flera stora tidningar grundades i Norden: Svenska Dagbladet är årsbarn med den danska Politiken; något år senare startades Socialdemokraten och Vårt land. En tidning måste först och främst ha ett namn. I Ivar Andersons tidningshistorik får man på en av de första sidorna veta, att namnet Svenska Dagbladet en gång var en nagel i ögat på kollegerna. ”Dagens Nyheter och flera tidningar hava på det skarpaste ogillat namnet”, skrev en tidningsredaktör, ängslig för den nye konkurrenten, i ett brev några dagar innan tidningens första nummer ännu kommit ut. Med namnet sammanhänger tidningens öde. Ty hade tidningen inte fört ordet svensk i skölden, skulle Heidenstam och nittiotalskretsen knappast ha funnit det med sina syften förenligt att låta tidningen behålla sitt namn – och därmed något av sin identitet – när de 1897 gick att omskapa den till ett forum för sekelskiftets nationella strävanden inom litteratur, konst och politik.

Annons
Annons

Den gloriösa epok som inleddes 1897 och som avslutades med Oscar Levertins död tio år senare har naturligt nog kommit att skymma bort tidningens öden under det första decenniet efter grundandet. En av de första förtjänsterna i Ivar Andersons tidningshistorik är, att han på nytt riktat strålkastarljuset mot grundläggningsperioden på 1880-talet, mot de journalister som lyckades med vågspelet att starta en ny, stor huvudstadstidning. ”Svenska Dagbladets historia” börjar med en interiör vid en osande fotogenlampa i Karduansmakargatan 12 – det var i dessa lokaler, snett emot tidningens nuvarande fastighet, som den ovissa starten förbereddes och provnumren trycktes. Efter att ha följt tidningens öden genom 60 år, också dess växlande ekonomiska öden och missöden, låter Ivar Anderson sin tidningshistorik mynna ut i ett kapitel om Svenska Dagbladets stiftelse; han redogör där för den säkrare grund för framtiden som lades år 1940, då tidningen gjordes oberoende av privata kapitalintressen och spekulationer.

En tidnings inre historia är dess redaktörers och dess medarbetares. Det är en lång rad namn, berömda, halvglömda och för nutiden okända som Ivar Anderson presenterar i sin tidningskavalkad. Han ger snabba karakteristiker av de män som stod bakom det första företaget: av Oscar Norén, den ursprunglige upphovsmannen till tidningsplanen, och av den förste chefredaktören för tidningen, Axel Jäderin, själv konservativ men nära vän med åtskilliga radikala och rabulister – Hjalmar Brantings svåger och lierad med Strindberg sedan Runaförbundets dagar.

Annons
Annons
Det första numret av Svenska Dagbladet, 18/12 1884.

Det första numret av Svenska Dagbladet, 18/12 1884.

Foto: SvD:s arkiv

I fortsättningen breddas karakteristikerna av de ledande männen och deras insatser. Gruppen kring den ombildade tidningen, 1897 års män, får en utförlig presentation. Man får fylliga helsidesporträtt av en rad av tidningens främsta medarbetare genom tiderna: Fredrik Bööks insatser på streckaravdelningen blir belysta, likaså Gustav Cassels och Gustaf Stridsbergs.

Självfallet har Ivar Anderson i viss utsträckning byggt på uppgifter ur muntliga traditioner inom tidningsmannavärlden. Men hans viktigaste källmaterial är brev och dagboksanteckningar: här finns åtskilligt som är nytt för historikerna av facket. Han har haft till sitt förfogande flera nyöppnade brevsviter från 90-talet; vidare Helmer Keys brev och dagböcker och ytterligare Heidenstams omfattande brevväxling med Fredrik Böök. Från pressmuseum och utrikesdepartementet har han kunnat hämta notiser, och givetvis har han utnyttjat tidningens egna arkivalier. Men huvuddokumentet är hela tiden Svenska Dagbladet självt. Med varsam hand bläddrar han i de gulnade tidningsläggen och låter i marginalen bilderna ritas in av gångna epoker och människoöden.

Det första numret av Svenska Dagbladet, 18/12 1884. Foto: SvD:s arkiv

Som redan antytts ägnar dr Anderson tillbörligt utrymme åt att teckna situationen 1897, det år då den nya ”kulturduvan” fullfjädrad flög ut ur boet. Få var invigda i det innersta händelseförloppet. Ännu i februari 1897 trodde Oscar Levertin, att en helt ny tidning skulle startas, som skulle heta ”Sverige”. Han karakteriserar den i ett brev till Georg Brandes som en ”framstegstidning med kulturell tendens”, och han erbjuder den danske kritikern att medarbeta – för 15 öre raden. I april kan han meddela samme adressat, att planerna såtillvida ändrats som man beslutat att inköpa en redan existerande tidning. Under vårens lopp hade finansiären Ernest Thiel lagt ut sitt trumfkort på bordet och visat att han redan satt med en tidning på hand: Svenska Dagbladet. När tidningen kom ut den 2 maj 1897 hade den fått delvis ny kropp och helt ny själ. Den gamla titelns träsnittsbokstäver hade ersatts av den tecknade titel i rena, vackra typer som än i dag möter på tidningens första sida, ett synbart tecken på kontinuiteten från 1897. Men förändringen märktes framförallt i tidningens hållning. Det nya Svenska Dagbladet med Helmer Key som redaktör, med Heidenstam och Levertin, Tor Hedberg och Hjalmar Söderberg som bidragsgivare blev en frisinnad, kulturmedveten tidning av annan art och helt annat snitt än man dittills varit van vid i Sverige.

Annons
Annons

Om man föreställt sig, att 90-talskretsen kring Svenska Dagbladet var en väl sammansvetsad grupp, blir man av Ivar Andersons framställning grundligt tagen ur sin villfarelse. Alltifrån de första åren var det åtskilligt gnissel i maskineriet. Heidenstam, initiativtagaren och impulsgivaren, var inte skapad till samarbetsmänniska. Hans intelligensaristokratiska grundsyn, hans profetiska appeller, hans kvicka glåpord mot journalisterna – ”andens tattarfölje” – kunde inte bilda basen för ett tidningsprogram, än mindre för ett politiskt handlingsprogram. Han fick också med jämnmod finna sig i att hans politiska artiklar ibland genomgicks med rödpenna på redaktionen. I början av året 1905 blev motsatserna mellan honom och tidningen så stora, att han upphörde att prenumerera. Men om allt detta visste givetvis den läsande allmänheten mindre än intet. Heidenstam återvände för övrigt snart; och även om hans rent journalistiska insatser varit av begränsad räckvidd, har han dock i Svenska Dagbladet publicerat den märkligaste text som någonsin stått att läsa där: diktsviten ”Ett folk”, tryckt i september 1899. I den lyckades han verkligen i ett benådat ögonblick förena de två motspänstiga begreppen poesi och politik. Bland dikterna i sviten ingår också ”Sverige”. Namnet som en gång var avsett för den nya tidningen blev i stället namnet på hans mest kända dikt.

Om den politiska idéutvecklingen har Ivar Anderson i sin tidningshistorik kunnat vara relativt kortfattad; det finns redan en dokumenterad framställning av Svenska Dagbladets plats i den svenska politiken fram till 1918. Givetvis har han markerat den långsamma glidning som skedde, då den ursprungligen frisinnade framstegstidningen, i vars ledning satt idel liberaler – Helmer Key, Erik B. Rinman och andra – gled över till en konservativ politisk linje. Han har skildrat denna övergång mot bakgrunden av inrikespolitiska och utrikespolitiska förhållanden: unionskris, storstrejk, Strindbergsfejd, världskrigsrustningar, och han har följt de växlande ståndpunkterna under tvenne världskatastrofer.

Annons
Annons
Denna artikel publicerades ursprungligen den 24 oktober 1960.

Denna artikel publicerades ursprungligen den 24 oktober 1960.

Men jämsides med de stora linjerna och de avgörande händelserna ägnar han plats åt de intima miljöbilderna på tidningsredaktionen. Det anekdotiska, som ovedersägligen hör med i en tidningskrönika, försmås inte heller men hålls i strama tyglar. Lokalerna vid Karduansmakargatan beskrivs med konkreta och pittoreska detaljer från den tid, då chefredaktören bodde i en sexrumsvåning två trappor upp och då restaurang W 6 var hyresgäst på nedre botten; en trappa ledde direkt ned från redaktion till serveringslokal. Där kunde den enkle litteratören få en middag för en krona jämnt. Chefredaktören – med sina 10 000 kr. i lön – kunde unna sig nöjet att besöka dyrare näringsställen. En av de anekdoter som Ivar Anderson försmår att berätta uppger att tidningen en gång kom ut i tryck med en ledare, avslutad av de förbluffande raderna ”Korrekturet till Dr Key som sitter på Operakällaren”.

Denna artikel publicerades ursprungligen den 24 oktober 1960.

En modern tidning är en invecklad organism, och inte många äger sådana möjligheter att skildra den som en pensionerad huvudredaktör. På sidorna i denna historik trängs sköna kvinnliga medarbetare med budgossar och vaktmästare, korrekturläsare med finansiärer och prinsar med professorer i ett tempo som verkligen mycket liknar myllret på en tidningsredaktion. Fattiga publicister kommer med lönekrav: lönernas och honorarens historia är ett kapitel som heller inte blir försummat. Från begynnelsen kom inte avlöningarna punktligt på postgiro utan måste efterlysas både en och två gånger: skrattretande är historien om Heidenstam på jakt efter ett uteblivet honorar, mullrande av förtrytelse mot den i det fallet helt oskyldige Oscar Levertin. De exakta uppgifterna om löner och arvoden har för övrigt inte bara ekonomiskt historiskt intresse utan bör kunna användas som argument vid varje ny stundande löneförhandling.

Annons
Annons

En tidnings historia är också maskinernas. På den punkten går Ivar Anderson inte i detalj, men han noterar när den första skrivmaskinen på 90-talet inköptes: den tycks närmast ha betraktats som en kuriositet, och flertalet av medarbetarna föredrog också i fortsättningen att lämna in sina bidrag handskrivna. Man får en hög tanke om läskunnigheten hos forna tiders sättare: handstilstolkningen måste ha stått på en aktningsvärd nivå, bland annat hos dem som skulle ta hand om Oscar Levertins manuskript.

De tekniska förändringarna i tidningens uppställning och rubriksystem blir belysta från period till period. Ivar Anderson visar sig själv ha en viss förkärlek för tidningens form på 1920-talet. Tekniskt, menar han, har den knappast varit bättre. Man ger honom gärna rätt i detta: då fanns det ännu luft kring rubrikerna och rymd kring sidorna. Den i svensk press nu, efter engelskt mönster, införda standardsidan gör ett vida mer monotont intryck och tillåter inte sådana praktsidor som 20- och 30-talens.

Läs fler streckare i SvD:s historiska arkiv

Laddar…

Tre områden skulle Svenska Dagbladet enligt programförklaringen 1897 bevaka bättre än tidigare: utrikesorienteringen, den ekonomiska politiken och kultursektorn. Ivar Anderson ägnar tillbörlig uppmärksamhet åt dem alla, och det är med full rätt som han särskilt poängterar kulturstoffets roll. Ty det var inte minst på detta område som tidningen blev banbrytande i svensk press kring sekelskiftet. Det är en insats som hela den svenska pressen och hela det svenska kulturlivet dragit nytta av. Ivar Anderson citerar en ojävig sagesman, den radikale journalisten Valfrid Spångberg. Denne skriver i boken ”Från Arvid Posse till Per Albin Hansson”: ”Svensk press efter Svenska Dagbladet är väsentligen olik den som fanns förut. Förändringen skulle väl ha kommit ändå, men det kunde ha dröjt, och den kunde ha blivit annorlunda. Kulturavdelningen fick en plats i tidningarna som den saknat.” Det är riktigt också i jämförelse med mycken utländsk press: svenska och nordiska tidningar har här fått en privilegierad särställning att bevaka.

Annons
Annons

Rent skönlitterära bidrag hade givetvis förekommit tidigare i svenska dagstidningar. Men det var en nyhet, att en hel författargrupp kom att trycka sin prägel på en tidning så som skedde kring sekelskiftet i Svenska Dagbladet. Det är frestande att leka med tanken på en silverantologi, där de viktigaste bidragen av skönlitterär hållning i Svenska Dagbladet samlades – idén överräcks i god tid före 100-årsdagen. Det skulle bli en volym, där hela den litterära utvecklingen under 1900-talet speglades. Den skulle rymma dikter från alla diktargenerationer: Heidenstams ”Ett folk” skulle stå där liksom hans dikt ”Gustaf Frödings jordafärd”; där skulle man möta Strindbergs ”Skapelsens tal och lagar”; Karlfeldts ”Upp psaltare och lyra” och ”Vallfärd”; Österlings ”Ales stenar”; Gabriel Jönssons ”Flicka från Backafall”; Erik Lindorms ”Gungan”; Hjalmar Gullbergs ”Åt halvgudarna” och många andra. Där skulle rymmas en rad av de bästa essayerna på svenskt språk – av Levertin och Böök, av Vilhelm Ekelund, August Brunius och Frans G. Bengtsson. Där skulle kunna finnas noveller från Selma Lagerlöfs och Per Hallströms generation fram till Lars Ahlins, och om bara utrymmet räckte skulle där stå också några av de elegantaste och uddigaste kåserier som skrivits på vårt språk: från Hjalmar Söderberg till dynastien Zetterström.

I början av sin tillvaro var Svenska Dagbladet en frän tidning, med hetsigheten hos en arg ung man i tidningsvärlden. Stilen ändrades på nittiotalet, och sedan dess har Svenska Dagbladet många gånger kommit att föra moderationens talan: falsetten, det pressade höjdläget och det grova invektivet har aldrig varit tidningens stolthet. Tidningshistorikern Ivar Anderson är en äkta son av sin tidning: han är en jämviktens och den sobra tonens man. Han är det också i sin tidningshistorik; han är genomgående måttfull och taktfull i sina omdömen. Det finns inga riktiga vildhjärnor och knappast några riktiga skurkar i hans tidningshistoria. De kallas i varje fall aldrig så.

Annons
Annons

Bokens styrka ligger i syntesen, den mästerliga överblicken, som spänner över alla plan av en tidnings verksamhet. Om idéernas brottning och det psykologiska motsatsspelet har den mindre att berätta. Men man skulle inte ha önskat boken skriven i annan anda.

Med denna första del av ”Svenska Dagbladets historia” har en tidningsmannagärning fått en vacker och värdig epilog. Ivar Anderson har gjort en tjänst inte bara åt den tidning han tjänat utan åt svensk pressforskning och svensk kulturhistoria i stort.

Laddar…
Annons
Annons
Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons