Valet mellan gott och ont är vårt eviga straff
Enligt judisk mysterielära, Kabbala, hade alla ännu inte födda människors själar en gång sin boning i den första människans, Adams, själ. Det var förstås under paradisets tid. Under oskuldens tid då det fanns varken ett ont eller ett gott. Allt var ett. Tryggt vilande i Skaparens hand.
Ja, sedan vet vi ju hur det gick. Adam och Eva fördrevs ur paradiset och ”det är som det är”, som författaren Håkan Nesser (suckande?) fastslår i alla de av hans böcker som jag har läst. Särskilt uppbyggligt är det förstås inte. Man behöver bara slå upp tidningen för att fatta hur illa det gick, både här hemma, och mestadels sjufalt värre i resten av världen. Det är då jag söker tröst i tanken att min själ, tillsammans med alla andra plågade människors själar, dock en gång har vistats i paradisets lustgård. Minnet från den tiden, som aldrig överskrider medvetandets gränser, skulle i så fall förklara människans hemlösa vemod, en sorg som inte tycks hanågon rationell orsak. I övermodigt lyckliga stunder kan jag till och med tillåta mig tanken att ängeln med det flammande svärdet, som bevakar grinden till lustgården, har tagit sig en otillåten rökpaus. Då gäller det att vara lätt på foten (det har man ju, i viss mening, övning i) och slinka in.