En värdig avslutning

Som prosaist hade Bo Carpelan (1926–2011) ett par svagheter som kom och gick. Det ena var att han kunde bli en aning malande och enformig. Det andra var att det vackra i hans språk tog lite stor plats, blev lite för vackert. Samtidigt fanns hos denna författare ett med åren alltmer finkalibrerat sinne för skönhetens komplexitet och en förmåga att uttrycka sig på samma gång varmblodigt och exakt.

Den postuma roman av Carpelan som utkommit i år, ”Blad ur höstens arkiv”, är både en värdig och, på gott och ont, stilenlig avslutning på ett stort författarskap. Tomas Skarfelt heter berättaren: 75 år, före detta statistiker i statens tjänst men också en estet som ägnat sig åt fotografi och skrivande. En höst tillbringar han på barndomens sommarställe Udda, umgås med sin 94-åriga mor och gamla bekanta. Ibland får han också besök av ett lite speciellt barn som kallas Slanten. Nuet och det förgångna genomlyses på så vis av olika åldrar. Mest umgås dock Tomas med sig själv och försöker, genom erinringen och den skiftande hösten utanför, få syn på sitt eget liv.