RecensionVårens konstutställningar 2018
När det abstrakta bli något mycket märkvärdigt
Palmer, en kvinna vid en pool, kanske några solnedgångar. Ibland låter sig något föreställande läsas in vid sidan av det abstrakta i Ditte Ejlerskovs konst. Håkan Nilsson drabbas av en vag tropisk känsla och tycker sig ha sett något mycket märkvärdigt.
Jag står och tittar på en av Ditte Ejlerskovs målningar som går från ljust grönt till blått i en sömlös övertoning och funderar över om det abstrakta måleriet verkligen kan sägas ha en historia. Visst, det har målats abstrakt under lite drygt hundra år och visst, man kan finna tydliga likheter mellan olika utövare. Men för att något skall ha en historia krävs mer än ytlig likhet. Vad förenar Ejlerskovs konstverk med Hilma af Klints andliga abstraktioner eller Alexander Rodtjenkos sakliga torrhet?
Möjligen kan man finna en gemensam nämnare i den reduktion som kommer med abstraktionen, till exempel när Olle Bærtling ville ta sina målningar så långt från ”naturen” som möjligt. Men Ejlerskovs radierade abstraktioner är inga reduktioner. Frågan är om de ens är abstraktioner, eftersom de också kan sägas föreställa skymnings- eller gryningshimlen.