Miljörörelsens mörka rötter – blir det annorlunda nu?
Miljörörelsen har ett mörkt arv. Människors panik och oro har genom historien utnyttjats i människofientliga syften. Kan det hända igen?
I källarvalven på Naturhistoriska riksmuseet råder tystnad. Luften är fylld av damm och lukten av gamla konserverande kemikalier. Jag föreställer mig hur det skulle eka mellan stenväggarna av kvitter, kackel, skrik och flaxande vingar om de tusentals fåglar som vilar här plötsligt skulle vakna till liv. Men de ligger stela, tysta och döda kvar på sina platser. Arkivskåpen fyller ett helt magasin under den monumentala barockbyggnaden norr om Stockholm. Prydligt ligger fåglarna uppradade på rygg, systematiskt sorterade, i utdragbara lådor. Det ser ut som de sover. Större exemplar – som örnar, pelikaner och storkar – ligger staplade på varandra i koffertlika kistor.
Jag drar i det ena mässingshandtaget efter den andra. Jag läser på de handskrivna etiketterna som sitter fastknutna i fågelfötterna. Jag är på jakt efter en alldeles särskild rosenfink, Roborovskijrosenfinken. Det är det enda exemplaret i museets fågelsamlingar från en rad beryktade expeditioner i Tibet, strax före andra världskrigets utbrott. Den samlades in tillsammans med 3 300 andra fågelspecimina. Men också jordprover, mineraler, växter och fröer från den kinesiska högplatån. Planen var att skapa ett modernt biodynamiskt jordbruk som i framtiden skulle mätta befolkningen i det tredje rike, som ännu bara existerade i form av kartbilder och militära strategier.