Hipsterdrottning
Miranda July personifierar den obeslutsamma konstnären. Med sina absurt melankoliska filmer, multimediaverk, noveller och performanceföreställningar har hon blivit en ikon för en generation kreativa sökare. SvD mötte July i hennes kvarter i Silver Lake, Los Angeles.
Det bitterljuva känns väldigt meningsfullt för mig. Det betyder att man har brytt sig mycket om något, men att detta något inte har fungerat idealiskt”. Miranda July sitter på kaféet Lamill Coffee i Los Angeles-stadsdelen Silver Lake – där hon bor med sin man, regissören Mike Mills – när hon framåtlutad över en kopp Stress away-lakritste försöker sätta fingret på den röda tråden i sina skapelser.
July hade varit en kreddig men relativt okänd författare, konstnär, musiker och kortfilmare i flera år när hon 2005 slog ned som en komet i filmfestivalvärlden. Hennes långfilmsdebut Me and you and everyone we know drog in en stor mängd priser, från Caméra d’Or vid Cannes till jurypriset vid Sundance och bästa regidebut på Stockholms filmfestival. 2007 tog hon sedan emot litteraturkritikernas hyllningar för sin betagande novellsamling No one belongs here more than you. I fjol köptes hennes webbaserade crowdsourcingprojekt Learning to love you more av Museum of modern art i San Francisco, efter att skulpturutställningen Eleven heavy things året innan beställts som del av Venedigs konstbiennal. Bevisen är många på Julys konstnärliga förmåga. Ändå bär hon på en ängslan inför sina prestationer. Självkritik präglar förstås även de mest omsvärmade av konstnärskap, men hos July liknar den mer oron hos en nybörjare – samtidigt som hon bär på integriteten hos den erfarne mentorn. När vi träffas är det några dagar kvar till den amerikanska premiären av hennes andra långfilm The future.