Recension
Byggmästar ber inte om ursäkt för glädjen
För att kunna njuta av Eva-Stina Byggmästar måsta man låta den kritiska blicken vila och bara ta emot poetens glädje. För ren eufori kan provocera.
Får poesi verkligen se ut såhär? Så uppsluppen! Så många utropstecken. All denna entusiasm och oförställda glädje gör mig misstänksam; när ska det vända? Men väntan på att de svarta stråken ska lägga en skugga över de grönglittrande mossorna är förgäves. Eva-Stina Byggmästar skriver en diktsamling som är yster från början till slut.
”I varje socken finns det alltid någon som blir skogstagen”, skriver Sara Lidman i essäsamlingen ”och trädet svarade” (1988). Själv hade hon som barn ett innerligt förhållande med en gran, en förbindelse hon valde att överge när hon förstod att det fanns något som utövade en ännu större lockelse på henne: bokstäverna och orden. Jag läser Byggmästar i Saras hus i Missenträsk, och det är precis det rätta stället. En plats som förvandlar vem som helst till ett barn av barrskogen.