Recensioner av essäsamlingar brukar börja med ett kort resonemang om, eventuellt också en liten historik över, fenomenet essä. Ordet betyder ”försök”, brukar vi till exempel få veta. Instiftaren av genren (om det nu är en genre) i sin moderna tappning hette Montaigne. Kända utövare brukar räknas upp, som alla lyckas förena vetenskapliga anspråk med personlig närvaro. Ungefär så.
När humanistiska forskare sänker garden (läs: tar bort notapparaten) och skriver ”friare” kallas det ofta just essä. Ligger det ett utopiskt löfte förborgat i denna notoriskt svårinfångade litterära form? En dröm om ett skrivande bortom tvingande konventioner och stelnade tankefigurer. Så kan det nog vara, och så är det definitivt i litteraturvetaren Anders Johanssons nya essäsamling Nonfiction.