Att växa upp med psykiskt sjuk förälder
”Bryta om” är ingen lättsam bok. Åsa Anderberg Strollo har skrivit en brutal uppväxtskildring som är tung att läsa, och den drabbar läsaren hårt.
Minna ska börja ettan i gymnasiet och har valt en skola som ligger en bra bit från hemmet för att få chans på en nystart. Hon vill inte att någon ska veta något om henne, att någon ska ha några förutfattade meningar, att någon ska döma henne innan hon fått en chans.
Hon har nämligen en stor sak att dölja, som hållit henne tillbaka hittills i livet. Sin mamma.
Sedan Minna var fem år och pappan stack har det varit Minna som haft ansvar för hemmet. Mamman är sjuk, inlagd till och från, och har fått diagnoserna schizofreni och borderline. I perioder fungerar hon hyfsat. I andra perioder fungerar hon inte alls.
Så länge Minna kan komma ihåg är det hon som har fått handla, laga mat, städa, lugna, ringa alla viktiga samtal, allt. Och det kusliga är att det inte finns någon som ser hur Minna har det. Pappan bryr sig inte. Mamman är för sjuk. Skolan ser inte. Myndigheterna vet inte. Hur länge pallar en sextonåring att bära hela världen på sina axlar? Hur mycket värre kan det bli innan hon slår i botten?
”Bryta om” är ingen lättsam bok, som man läser lite snabbt och går vidare från med en axelryckning. Åsa Anderberg Strollo har skrivit en brutal uppväxtskildring som är tung att läsa, och den drabbar läsaren hårt. Det är de små detaljerna i Minnas liv som etsar sig fast: Hur hon pank tvingas ta med sig en stor plastlåda till skolan och i smyg fylla den med mat i matsalen för att kunna ställa fram middag på bordet till mamma på kvällen.
Finns det ungdomar som lever så här bortglömda, idag, i Sverige? Vad kan man göra för att hjälpa dem? Vad ska man göra om man känner igen sig? Jag har hört högstadieelever som sagt att ”Bryta om” förändrade deras syn på världen och livet. Det får man väl ändå anse vara ett väldigt högt betyg på en bok.