Den lille Henrik och den store Ibsen
Henrik Ibsens pjäser är slagkraftiga och sturska på ett sätt som gör att de efter mer än hundra år fortsätter att göra intryck runtom i världen. En ny norsk biografi ser dramerna som projektioner och självuppgörelser bottnande i ett personligt mindervärdeskomplex hos den norske giganten.
Sommaren 1891 flyttar Henrik Ibsen tillbaka till Norge efter 27 år i exil. Han är 63 år och har blivit en internationell storhet. Under våren har hans pjäser satts upp på 21 olika scener runtom i Skandinavien, Tyskland och en rad andra länder. Hans senaste drama, ”Hedda Gabler”, har haft urpremiär i Tyskland i januari. Flytten och det översvallande mottagandet efter hemkomsten till Norge – uppvaktningar, banketter, studenttåg – gör dock att han slår av på den vanliga takten, som brukar vara en ny pjäs per år. Först hösten 1892 kan han sända ”Byggmästare Solness” till sin förläggare i Köpenhamn, före jul trycks också tyska och engelska översättningar och urpremiären sker återigen i Tyskland. Den första dansk-norska upplagan är som vanligt på 10 000 exemplar; oftast är den slutsåld till jul och förlaget måste skynda fram nya upplagor.