RecensionTeater
Intensivt laddad thriller om jakten på syndabockar
Alexander Mørk-Eidem skapar en thrillerartad stämning när han iscensätter ”Häxjakten” av Arthur Miller. En pjäs som är obehagligt aktuell och bland annat handlar om moral och maktutövning, menar SvD:s Lars Ring som har sett en laddad och kraftfullt spelad iscensättning.
Omkring 400 svenskar – allra flest kvinnor – avrättades för häxeri mellan åren 1492 och 1704 på bål eller via hängning. Många under en kort men intensiv period, åtta år mellan 1668 och 1676, då den häxhysteri som kallas ”Det stora oväsendet” bröt ut. Under århundraden kom kyrkan att använda skräcken för det hinsides som maktmedel. Problemet kom när ”vanligt folk” förstod hur lätt det var att sätta åt ovänner med angivelser om häxeri.
Arthur Miller skrev sin delvis dokumentära pjäs ”Häxjakten” 1953, som en amerikansk parabel över McCarthyismen, den tid då jakten på ”kommunister” användes för att ta ära och jobb från politiska fiender. Människor angav varandra för att klara sitt eget skinn. Denna mekanism – en uppjagad stämning kombinerad med hårdför agenda – uppträder på olika sätt genom historien: inkvisitionen, Knutbyförsamlingen eller till och med metoo, som var ett nödvändigt uppror. Enskilda människor kan dock använda stämningar för egna syften om samtiden gör sig blind när man hittat lämpliga syndabockar.