Krönika
Skräckmotstånd för Arsenal – snart kan Fredrik Ljungberg ta över
Orangefärgat och skräckinjagande. Vissa har ett Premier League-schema som matchar Halloween-helgen. Skrämmande och likt en begravningsplats. Samtidigt är det andra som får godis.
Med svag form, ifrågasatt manager och konflikter inför öppen ridå tar Arsenal emot alla toppklubbars mardrömsmotstånd. I helgen, då vi skrämmer varandra på skoj, finns det all anledning för Unai Emery att vara skärrad på riktigt. Ett par bakslag bort kan hans närmaste medhjälpare snart stå med hela snaskpåsen för sig själv. Fredrik Ljungberg kan, förmodligen snabbare än han tänkt sig och även mot sin egentliga vilja, inta Sveriges mest framskjutna tränarposition. Det är långt ifrån otänkbart att Freddie under november kliver in i rollen som säsongens Ole-Gunnar.
När Manchester United akutkrisade ifjol pekade de på Solskjaer, en ex-spelare med intern legendarstatus. Om Arsenal fortsätter som på sistone talar väldigt mycket för en liknande lösning också där. Vad talar egentligen emot?
Det finns fotbollslag som på något sätt alltid lyckas vinna sina matcher. Liverpool i England, Djurgården här hemma är ett par färska exempel. Och så finns det lag som ungefär lika outgrundligt och häpnadsväckande hittar en mängd olika sätt att förlora dem. På mindre än ett par veckor har ett, fortfarande sökande och alltjämt vilset och post Arsène Wenger-ofärdigt, Arsenal visat upp en mindre provkarta på varianter att tappa poäng, åka ur cup och göra kaos.
Mörka oktober tog fart när laget knappt dök upp i Sheffield förra måndagen. 0–1 där späddes på med bortkastade poäng, trots 2–0 tidigt, hemma mot Crystal Palace förra helgen. Segerjakt där och då vid 2–2 förbyttes till ökade tvivel kring kaptenen Granit Xhaka, det var öppet och totalt raseri. Schweizaren valde en egotripp i stället för lagets bästa när han masade sig ut från planen i protest mot att bli utbytt. Burop från läktarplats. ”Fuck off” från lagkaptenen. En 18-årig avbytare och en ansvarig chef fick kalla handen vid sidlinjen. Sekvensen var som ett enda stort och öppet sår så långt från vinnarmentalitet, kollektivt jäklar anamma och ömsesidig respekt inom ett fotbollslag som man kan tänka sig.
I veckan lyckades Arsenal tappa ligacupmötet med Liverpool tre-fyra gånger. Varken ledning med 3–1, 4–2 eller 5–4 var tillräckligt för att hålla undan, gå vidare och skaffa nödvändiga plåster till de där redan beskrivna blessyrerna. Arsenal blev straffat från elva meter och smärtorna intensifierades. Inga givna kurer i sikte.
Först Wolverhampton, sen Leicester. Inget lag trivs så bra mot de etablerade storklubbarna som vargarna från West Midlands. Mot Arsenal tog de fyra av sex poäng ifjol. Inget annat lag har en sån form, fart och beslutsamhet att på allvar ta sig in i toppskiktet som Leicester. Arsenal föll där i våras med 0–3.
Fredrik Ljungberg hade nog tänkt sig att vinna sitt drömjobb snarare än att någon annan skulle förlora det till honom. Om han är rätt man? Jodå, han är en av få som kan länka då med nu. Har på nära håll sett honom drilla de tonåringar som är framtiden redan nu i klubben. Dessutom har han ju faktiskt förmågan att göra sig förstådd. Om det är rätt tajming? Tja, han är onekligen galet förtjust i godis. Till att börja med.
