Recension
Träig Troja trots hästjobb
”Sjung, o gudinna om vreden som brann hos Peliden Akilles olycksdiger, till tusende kval för akajernas söner.”
Inledningen till Iliaden var det exempel på hexameter som man fick lära sig i gymnasiet på 60-talet. Redan på sjunde raden presenterar Homeros den olösliga konflikten mellan grekernas härförare Agamemnon, Mykenes kung, och deras största hjälte Akilles för lyssnaren/läsaren. Det är ”pang” rakt in i handlingen.
Men Iliaden har en lång förhistoria och en lika lång efterhistoria, alla de grekiska myterna är mer eller mindre inflätande i varandra. Inte minst har Iliaden en överbyggnad - samtliga Olympens gudar är engagerade på ena eller andra sidan i trojanska kriget. Så frågan är var man ska börja.
Manusförfattaren David Benioff har löst problemet med ett alexanderhugg och gjort Iliaden till ett realistiskt svartsjuke- och hedersdrama,
det vill säga avskaffat gudarna helt och hållet. Det är kanske enklast så men också litet tråkigt. Vi får alltså inte vara med när prins Paris av Troja väljer Afrodite som den skönaste av gudinnorna och i belöning får världens vackraste kvinna, Helena, som råkar vara gift med Menelaos, kung av Sparta, och dessutom drar på sig de försmådda gudinnorna Athenas och Heras vrede. Det som blir starten på trojanska kriget. I filmen råkar Paris och Helena bara bli kära i varandra och rymmer. De är unga och vackra medan Menelaos är gammal, ful och arg. Men okej, vi kan köpa det.