Recension
Varsamt behandlad legend
VILHELM MOBERG Två nya böcker berör på ett läsvärt och begripligt sätt Vilhelm Moberg. Få betydande svenska författare har så lindrigt sluppit gliringar och kritik som Moberg. Avhandlingen ”Mobergland” och antologin ”Vidare med Vilhelm Moberg” stärker den bilden.
Ingen kastar glåpord efter Vilhelm Moberg. Han tycks helt sakna fiender. Selma Lagerlöf kan ännu heta sagotant ibland, och Strindberg nästan vad som helst; Heidenstam är förlegad och Martinson vilse i rymden. Tegnér ska vi bara inte tala om. Knappt ens Gunnar Ekelöf kommer undan lika lindrigt som Moberg – hela svenska folkets Ville. Så besynnerligt.
Vi har ju trots allt att göra med en författare som i samklang med 1930-talets antimoderna Blut und Boden-romantik befolkade sina romaner med stora, starka, blonda män av svensk lantras, och som författarskapet igenom hyllade familjeideal av ett slag som numera sällan premieras. Dessutom var han en varm USA-vän, fullt i klass med Herbert Tingsten, i en tid när styva vänstervindar började svepa över det litterära fältet. Men inte ens Olof Lagercrantz försökte blåsa omkull honom.