Poesin bär på en verklighet

Publicerad
Annons

Varför begrava ett barn på en svanvinge, som i Danmark för länge sedan? Och varför kommer tårarna när jag tänker på det? frågar sig författaren Ylva Eggehorn. Hon skriver att frågan om "trons verklighet" och dess motsägelsefria formuleringar inte är lika angelägna i en postmodernistisk värld. Människors upplevelser - av tro, av berättelser - är verkliga och skapar verklighet.

Att återigen erinra sig tro och vetande-debatten på 50- och 60-talen i Sverige är som att träda in i ett hus jag inte besökt sedan jag var barn. Det första som slår mig är att det var så litet. Där står Hedenius i vardagsrummet och talar med några bestörta teologer i nylonskjorta; en nymodighet som kallas tv, klädd i en teakmöbel med skjutdörrar, har just kånkats in och visar program från en enda kanal, och kvinnorna, de må vara hur intellektuella som helst, står i köket och skär upp sockerkakan till kaffet.
Teologerna företräder Svenska kyrkan, en institution med myndighetsstatus. Företrädare för kristen tro från andra sammanhang - eller andra länder! - syns inte till någonstans. Än mindre företrädare för vad som på den tiden kallades "övriga religioner". Hedenius har med hjälp av aktuell analytisk filosofi just visat de förskräckta teologerna att deras tro inte är modern. Han är klädd i vetenskapens vita rock när han angriper "svartrockarna" - och den vita rocken har ännu inte solkats av militära eller kommersiella intressen, åtminstone inte i samtidens ögon.

Annons
Mer från Startsidan
Annons
Annons