Fifty Shades of Grey”Fifty shades of Grey är som en Disneyfilm”

Catherine Robbe-Grillets liv får ”Fifty shades of Grey” att likna en Disneyfilm. Detta hävdas i ingressen till en lång Vanity Fair-artikel från 2014 om Frankrikes och rimligen även hela vår samtids mest berömda ”dominatrix” (innebörden kommer att framgå om den inte redan är bekant). Efter att nu ha sett såväl filmatiseringen av E L James sanslöst säljande succéroman som Lina Mannheimers dokumentär om Madame Robbe-Grillet och hennes sado-masochistiska hobbyverksamhet tillsammans med en grupp hängivna lärjungar är jag delvis beredd att instämma. Det är korrekt. Men inte riktigt på det sätt som artikelförfattaren menar.

Eller jo, förresten. Kanske på det sättet också. ”Fifty shades” är Disneybetonad i flera avseenden, men det har inte primärt med den 84-åriga änkan och slottsfrun i Normandie att göra. Det är inte så att det skulle finnas några påtagligt sataniska drag över hennes uppenbarelse, livsfilosofi eller erotiska praxis som fyller en med fasa och får allting annat man har sett och hört talas om att blekna. Nej, det som försiggår i ”Ceremonin” har mer karaktären av städad tebjudning än av otyglad orgie. Allt är genomreflekterat och mycket prydligt: ceremoniellt. Litet som en gudstjänst.