Karl Ove Knausgårds prosa är inte stor litteratur
Toril Moi har nyligen argumenterat varför Karl Ove Knausgårds verk ”Min kamp” måste betraktas som början på en ny litteraturhistorisk epok. Men leder inte ett sådant synsätt till ett underkännande av litteraturens verkliga särart?
”Subjektet hör inte till världen, utan det är en gräns för världen”, hävdade Ludvig Wittgenstein något oväntat i ”Tractatus logico-philosophicus” (1921). Wittgensteins upptagenhet vid gränser och avgränsningar var ett uttryck för den språkfilosofi som uppstod i förra sekelskiftets Wien och lade grunden för det moderna kritiska tänkandet. Att i en förljugen tid klart och tydligt avgränsa vad som är meningsfullt och vad som är meningslöst, att genomskåda språkbrukets maktstruktur, blev det sekulära tänkandets idée fixe: en längtan efter klarhet i en dunkel epok. Wittgenstein förenade de wienska idéerna om språkbruket med Kierkegaards och Tolstojs etik och den logik som företräddes av Bertrand Russell och hans skola.