Recension
Vikarien
Det är svårt att tänka sig en film om ett mindre sexigt ämne än den svenska högstadieskolan. Men med Vikarien har filmarna Åsa Blanck och Johan Palmgren tagit ett intressant grepp för att närma sig det ruttna skolsystemet ur en ny och fräsch vinkel. Två lärare med väsenskild syn på uppfostrings- och undervisningsmetoder och en strulig nionde klass i Hallonbergen är paletten.
Idén till filmen kommer från Max, en ung entusiastisk lärare som mötte en hård verklighet och inte visste hur han skulle handskas med den. Han började fundera på vad som skulle hända om hans legendariske högstadielärare Folke Silvén från Lund skulle undervisa samma klass. Sagt och gjort sjösattes ett filmexperiment.
Folke – en spitting image av seriefiguren Kapten Stofil – är en benhård 75-åring som vill att klassen skall stå upp och hälsa. Men han är samtidigt en lärare vars hårdhet och gammalmodiga metoder (jag tror faktiskt att han drar en elev i örat) balanseras av hans genuina människointresse.
Han memorerar alla namn i en klass som, verkligen, består av elever från hela världen. Och han är nyfiken på deras bakgrund. På riktigt. Han är världsmästare på att prata baklänges, en talang han inte är sen att utnyttja för att få uppmärksamhet. Det behöver kanske inte understrykas att det här är något annat än de lärare som vikariepoolen brukar skicka till Hallonbergskolan?