Språket påverkar smärtan

Smärta är ett fenomen som de flesta av oss förr eller senare kommer i beröring med. För många är den en livslång erfarenhet. Smärtan är en objuden gäst som när som helst kan hälsa på och för en stund eller en längre tid bosätta sig i kroppens yttre eller inre rum. Det råder emellertid en märklig tystnad kring denna osökta och plågsamma företeelse. Den uppfattas som en förlust, en frånvaro av hälsa och helhet. Och i skadans kölvatten väntar utanförskap och beroende. I en kulturell miljö med hälsa och välbefinnande som de mest åtråvärda värdena ter sig smärta och skador som främmande element. Människor vill vara framgångsrika aktörer med både vinnande utseende och anseende. Man är benägen att dölja sin depression eller maskera ett besked om att ha drabbats av cancer.

Mot denna något dystra horisont tecknar
Glenn Haegerstam ett nytt porträtt av smärtan. Han är en av de främsta specialisterna vid den svenska smärtfronten. Han har i ett par dussin år befattat sig med ämnet ur ett medicinskt perspektiv. Han har läst medicin i Graz i Österrike, blev medicine doktor 1976 och docent 1981 vid Karolinska institutet. Därefter har han skrivit ett stort antal vetenskapliga böcker och artiklar om smärtan i kroppens diverse organ, smärtan hos barn och hos äldre. Mest känd har han blivit för sitt standardverk ”Smärta. Teori, klinik, behandling”, en serie i 8 band (1996–2003). Den nyss utkomna boken
Smärta. Ett mångfacetterat problem är en sammanfattning av hans långa vetenskapliga och kliniska erfarenhet.