Recension
En kärlek som blottlägger avgrunder
Jeny Rengmans första diktsamling, ”Huset”, tycktes inte trivas i sin poetiska form. Den bar på viktiga budskap om socialarbetares vardag, men låg för nära dokumentärprosan och gjorde inga större krumsprång eller utflykter i språket och fantasin. Nu är hon tillbaka med en helt annan bok, där gränserna utmanas på betydligt mer fruktbara sätt.
En modersröst talar ömsom om barnlängtan, ömsom om föräldraskapets höjdpunkter och bottenlösa hål. Barnen heter Samuel och Samantha – men redan denna sammanfattning är grovt förenklad och inte alls rättvisande. Så mycket rena fakta går nämligen aldrig att slå fast i den här boken. Allting flyter. Är barnen födda eller ofödda? Skrikande solida eller fria fantasier? Människor eller undulater? En eller två? Är mamman sprängfylld av ömhet eller hat?