Recension
Willie Nelson inte det minsta gubbig
Med gitarren Trigger (som han spelat de senaste årtiondena) i famnen, och tillsammans med ett band som ser ut att vara minst lika slitna och härdade av livet på vägarna, står Willie Nelson på Cirkus scen framför en gigantisk Lone Star-flagga. Hans gitarrband ser ut att komma från inbördeskriget, men bär knappt någon tyngd: Nelson rör sig i total symbios med den nylonsträngade gitarren redan i de tre fyra första låtarna, som den nu 77-årige outlaw-musikern rasar sig igenom utan att ens dra efter andan.
Country, precis som punk, låter bättre ju mindre du försöker. Är du dessutom begåvad kommer du att vara bortom kritik. Och gud vet att Willie Nelson är både slapphänt och begåvad. Så när han mumlar, trasslar in sig i strängarna och missar micken är det just det som får låtar som Whiskey river, Beer for my horses och Mammas don't let your babies grow up to be cowboys att låta så bra. Däremot är det som vanligt märkligt att i en torrlagd, sittande publik lyssna på musik som handlar om att till och med hästarna ska supa. Kanske är det därför som de manliga paren bredvid och framför mig tagit med sig kikare: för att återskapa lite av den där intima känslan som finns på barspelningar.