Annons

Hennes sons hjärta bara stannade

Lisbeth tillsammans med sin son Lowe.
Lisbeth tillsammans med sin son Lowe. Foto: Privat

Lowe var den efterlängtade sonen.

Men hans liv tog hastigt slut sommaren han skulle fylla 25 år.

– Lowe föll oväntat ihop på Sveavägen när han var på en motorcykeltur med sina vänner. En kvinna gav honom hjärt-lungräddning men hans liv gick inte att rädda, säger Lisbeth Klang, mamma till Lowe.

Det är den 2 maj 2010. Solen skiner och 24-åriga Lowe är lycklig. Han är nyförälskad, har precis köpt en bostadsrätt och känner att livet är på topp där han sitter på sin motorcykel, på väg in mot centrala Stockholm för att sedan färdas vidare till sin storasyster Lina som ska bjuda på middag. Men så plötsligt, vid ett rödljus, händer någonting. Människor runt omkring på Sveavägen blir vittne till hur den unge mannen plötsligt faller ihop på sin motorcykel. De ser hur han sätter sig upp igen, rullar några meter, för att sedan ramla i gatan.

En kvinna ger Lowe hjärt-lungräddning. Ambulansen är snabbt på plats. Men Lowes liv går inte att rädda.

– Han dog där och då. Den där olycksaliga söndagen, säger Lisbeth Klang, mamma till Lowe.

Han dog där och då. Den där olycksaliga söndagen.

”Då ringer telefonen”

Lisbeth Klang kommer aldrig någonsin glömma den där dagen. Hon och maken sitter i bilen på väg från Hälsingland hem till Stockholm när telefonen ringer. Det är Lowe. Han säger att han ska ut på en motorcykeltur med sina kompisar. Mamma Lisbeth påminner sonen om middagen på kvällen. Det är sista gången hon hör sin sons röst.

Väl hemma hos dottern dyker ingen Lowe upp, men mamma Lisbeth tänker att han nog bara är lite sen.

– Då ringer telefonen. Det är Lowes kusin Mattias som också var med på motorcykelturen. Hans röst är förtvivlad. Den säger: ”Ni måste komma till sjukhuset nu!”.

Ni måste komma till sjukhuset nu!

Laddar…

Tiden stannade

Lisbeth förstår ingenting. Hon tänker att sonen nog måste ha ramlat i backen och brutit armen. Hon får skjuts till sjukhuset av sin svärson då maken inte mår så bra. En sjuksköterska väntar. Korridoren känns oändligt lång. I ett besöksrum möts de av Mattias som gråter hejdlöst. En läkare säger: ”Vi kunde inte rädda honom”.

– Där och då stannade världen och tiden. Jag kunde inte ta in det. Att min son, fullt frisk, pigg och glad, kunde dö. Jag minns att jag skrek rakt ut: ”Han är död!”

Lisbeth blir tillfrågad om hon vill se sin son.

– Ja. Jag ville se honom, försäkra mig om att han inte var trasig. Jag tittade på honom där han låg. Han hade inte en skråma. Jag kysste honom på pannan.

Han hade inte en skråma. Jag kysste honom på pannan.

Läkarna hittade ingen förklaring

Tiden efter är som en dimma. Lisbeth och maken Jan, Lowes pappa, får stort stöd av vänner och anhöriga som flyttar hem till familjen.

– Vi höll varandras händer och grät. Vi mindes Lowes alla fina episoder i livet.

En vecka efter Lowes bortgång kommer obduktionsbeskedet. Akut hjärtmuskelinflammation.

– Lowe var ju kärnfrisk. Läkarna hittade ingen förklaring. Men det är en stor tröst för oss att Lowe var glad och lycklig hans sista tid i livet.

Direkt efter gymnasiet började Lowe att jobba i en bilaffär. Han älskade att köra bil och motorcykel. Foto: Privat

”Vi vet att han är med oss”

För att bearbeta sorgen över sin sons död går Lisbeth Klang i terapi de första åren efter Lowes bortgång. Hon möter andra mammor som förlorat sina söner i samma ålder och familjen får snabbt kontakt med Hjärt-Lungfonden. En fond öppnas för att hedra Lowes minne och pengar börjar ramla in från nära och kära som vill bidra till den viktiga forskningen kring hjärt- och lungsjukdomar.

– Vi känner att Lowes död inte får vara förgäves. Det är vårt mantra, säger Lisbeth Klang.

Det har nu gått drygt tolv år sedan som Lowe lämnade jordelivet. I perioder är det tufft att hantera sorgen och smärtan men det blir lite lättare för varje år.

- Vi pratar om honom som om han är med oss och barnbarnen lyfter sina glas för Lowe däruppe. Vi ser honom inte, men vi vet och känner att han är med oss hela tiden.

Vi ser honom inte, men vi vet och känner att han är med oss hela tiden.