Recension
En rörig situationstragedi
Det sista bidraget till projektet 4 x Uppsala, som har iscensatt staden genom en kvartett nyskrivna enaktare, dimper ner på ett kyligt torg 1982 där statister i Ingmar Bergmans Fanny och Alexander står och huttrar. Folkhopen är avfotograferad på uppradade pappdockor och på lokalteve rapporterar man stolt om mästarens närvaro i stan. Allt går i svart-vitt och sorgemusik inskärper allvaret i situationen.
En gäll röst med megafon driver massan fram och tillbaka, vilket gör judiske David vansinnig. Han är där med flickvännen Susanne, som han inte älskar. En bit därifrån står kufen Sven med sin mor Nanny, som han älskar alltför mycket.
Genom att göra dessa fyra statister till förgrundsfigurer, medan pappdockorna Bergman, Jörn Donner och andra så småningom får finna sig att statera i kulisserna, blir De frusna på torget närmare befryndad med 1982 års Norén än med Bergman.
Efter filminspelningen möts de fyra personerna över en middag. Det är då neuroserna tar över personteckningen hos samtliga utom modern, som vet att ”en statist inte ska synas, utan bara fylla ut massan”. Denna symboliska replik uttalar hon för säkerhets skull två gånger.
De andra tre personerna har däremot dämt upp tryckande behov att stiga ur sina roller i livets fond. Detta visar sig då de en efter en viker av från spelet och framför poetiska monologer mot publiken. Susanne har vänsterprasslat och blivit gravid med en annan man, David skingrar sin pessimism genom att stiga ut ur garderoben, medan Sven vill flytta från sin mor och bli filmstjärna.
Pjäsen är ett slags situationstragedi, som man varken kan skratta eller gråta åt. Uppbrotten, utskällningarna och monologerna bekräftar bara att vi bevittnar ett gäng statister på livets skuggsida. Dramaturgin är laddad med en mängd infall och repeterade motiv, men det sammanfattande intrycket blir ändå rörigt. Och vad hjälper det att ha bra skådespelare när personerna de karaktäriserar till sist framstår som tämligen intetsägande?