Recension
I glada poeters sällskap
Man kan tycka att Eva-Stina Byggmästars poetiska oas i längden blir något enahanda och dekorativ. Eller så kan man låta sig uppslukas av den förtrollade trädgården i förvissningen om att världen utanför den är tillräckligt fylld av skuggor och svårlösta problem, skriver Tom Hedlund.
Lust och lidande, lycka och leda tvinnas samman i litteraturens historia. Den text som saknar komplikationer har svårt att övertyga; även en feel good-roman eller -film måste innehålla mörker och motstånd före det lyckliga slutet.
Suveränt trotsande alla problem att framställa och ta till sig oskuggad lycka har Eva-Stina Byggmästar i sina senaste diktsamlingar envist skildrat en överväldigande trädgårdsidyll utan störande ogräs och mördarsniglar. I den nya boken, Men hur små poeter finns det egentligen, rör hon sig för tredje gången i sin förtrollade trädgård, som har fått sitt mest levande uttryck i den förra samlingen: ”Älvdrottningen”. Den godlynta ord- och formuleringsfantasin fick där kraft och substans av ett underliggande kärlekstema.