Så fick succéförfattarna unga att läsa böcker
Tillsammans har de nått tusentals ungdomar sina böcker. Här berättar Ingela Korsell, Jessica Schiefauer och David Lagercrantz om hur man fångar in den mest ovilliga läsaren.
För den som inte självmant läser kunde vi kanske framhäva de rent instrumentella värdena istället?
Varför tror du att många läsovana unga fångas av din bok ”När hundarna kommer”?
– Jag vet inte. Men jag har gjort mycket research och pratat med många människor som haft något att berätta kring sånt som boken handlar om, och jag har arbetat hårt för att skriva en berättelse som känns verklig, äkta. Förhoppningsvis är det så att jag lyckats med det och att det är känslan av äkthet som lockar.
Skriver du på ett särskilt sätt för att motivera till vidare läsning?
– Jag lägger mycket energi på att göra karaktärerna mänskliga, jag vill att läsaren ska börja bry sig om dem som om de vore riktiga människor. Jag tänker att vi vill fortsätta finnas nära någon vi bryr oss om oavsett om den har ett spännande liv eller inte, och mitt mål är att läsaren ska känna så inför mina karaktärer.
Hur tror du att fler läsovilliga unga kan lockas in i skönlitteratur?
– Som författare försöker jag komma ihåg att min egen drivkraft inte handlar om att locka ovilliga till läsning, det är inte därför jag skriver. Men jag tror på att det måste finnas många olika sorters böcker och författarröster, så att det blir möjligt att hitta en bok som talar till just mig. Jag tror också att det kan vara en bra idé att i grunden respektera dem som inte självmant älskar läsning. Att börja med att få folk att känna sig dåliga för att de inte redan läser verkar inte särskilt läsfrämjande, snarare får det väl folk att vända litteraturen ryggen en gång för alla.
– För den som inte självmant läser kunde vi kanske framhäva de rent instrumentella värdena istället? Vilka färdigheter vi övar när vi läser skönlitteratur, vad som händer i kroppen när vi läser, att läsning kan öka andra förmågor som kan vara till fördel för oss i livet. För egen del kan jag jämföra det med min inställning till träning som ung – jag höll mig långt ifrån alla ”hurtbullar” som predikade hur hääärligt det var med motion och blev än mer stillasittande. Men när jag till sist träffade en person som respekterade och intresserade sig för mina intressen istället för att påstå att jag tyckte om ”fel” saker – då kunde jag lyssna på den personens kunskaper om positiva effekter av fysisk aktivitet, och jag började leta efter en träningsform som skulle passa mig. Jag tror att ett liknande förhållningssätt kan hjälpa läsovana att hitta läslust.
Läs även
Jag skulle säga att det viktigaste är att samtala om det man läser.
Hur växte din och medförfattaren Åsa Larssons bokserie fram?
– Jag och Åsa delar kontor sedan flera år. Ett återkommande diskussionsämne var den nedåtgående trenden för svenska elevers läsförståelse och att unga läser allt mindre skönlitteratur. Vi pratade om vad vi själva gillade att läsa som 11-åringar: Vad skulle kunna få dagens unga med läsmotstånd att vilja läsa vidare i en skönlitterär bok? Jag relaterade till elever som jag mött i mitt lärarjobb och Åsa till sin son som då inte var en ”naturlig” bokslukare. I samma veva skrev vi en radioföljetong för 9-12-åringar som heter ”Spöket som försvann”.
– Det var det första vi skrev tillsammans och det var då vi upptäckte hur bra vi funkade att skriva ihop. Sedan fortsatte vi att babbla under våra hundpromenader och vips hade historien om bröderna Alrik och Viggo Delling bergtagit oss. Och då kunde vi inte låta bli att skriva den. Jag tror att det måste vara så att man som författare först och främst skriver för att roa sig själv. Man måste skriva från hjärtat för att det ska bli riktigt bra.
Hur skriver ni för att motivera till vidare läsning?
– Viktiga ingredienser i PAX-bokserien är spänning, skräck, humor och hjärtknip. Det gillar vi själva och det verkar gå hem hos de flesta unga. Vi vill att det ska vara fart i berättelsen, lättillgängligt autistiskt språk utan att vara barnsligt, komplex intrig och karaktärer, max 200 sidor, korta kapitel som ofta avslutas med cliffhangers, coola omslag som signalerar genren urban fantasy och insprängda serieillustrationer av geniala Henrik Jonsson.
Vilka tips har du till lärare som vill arbeta med skönlitteratur i klassrummet?
– Jag skulle säga att det viktigaste är att samtala om det man läser. Det är oerhört viktigt för elevernas språkutveckling och läsförståelse. Konkreta undervisningstips finns beskrivet i en gratis PAX-lärarhandledning som går att ladda ner från förlagets hemsida. I den betonas bland annat just samtal, det gemensamma skapandet av olika slags texter utifrån skönlitteratur, multimodalitet, lärarens modellerande, lässtrategier och – inte minst – lekfullhet och humor!
Aldrig banka Röda Rummet eller någon annan gammal gisten klassiker i huvudet på oskyldiga barn.
Hur reagerade du när du insåg att många tonåringar som aldrig närmat sig litteratur tidigare läste din bok?
– Det tog ett tag innan jag fattade. I början märkte jag bara att det dök upp helt nya grupper på mina föredrag, unga killar och tjejer som ställde nya sorters författarfrågor: Vad kör du för bil? Vad tjänar du? Men så började jag förstå. Det strömmade in mail och brev från föräldrar och lärare som sa att deras söner och elever äntligen börjat läsa. När jag insåg omfattningen av det – vilken liten folkrörelse det blivit – sjönk det in som det största som hänt i mitt yrkesliv. Jag kände att boken gjorde skillnad.
Vad har Zlatan-bokens enorma genomslagskraft hos denna grupp betytt för dig som författare?
– Det gjorde mig hälsosamt schizofren. Tidigare hade jag mest längtat efter att få en klapp på axeln från de intellektuella. Det vill jag nog fortfarande – min fars ande svävar ofrånkomligt över mig – men jag vill också bli läst i vidare kretsar och nå utanför det etablerade Boksverige. Jag hoppas att den kluvenheten gör mitt författarskap gott: Att jag inte sviker mina gamla litterära ambitioner, men att jag också anstränger mig för att hitta det klara och enkla. Jag har blivit bättre på att stryka och hitta ett rappare tempo i min prosa.
Vad är din erfarenhet av hur man bäst lockar unga till att själva söka sig till litteratur?
– Det är förstås oerhört betydelsefullt att lärare och föräldrar ständigt berättar hur roligt och viktigt det är att läsa och att de anstränger sig för att hitta böcker som fungerar. Men det finns alltid en risk att det som kommer uppifrån får unga att vända sig emot det. Det måste bli coolt att läsa. Det krävs förebilder som visar hur häftigt det är med böcker. I övrigt tror jag på devisen: Följd elden. Om ett barn brinner för något gäller det att hitta en bok i det ämnet. Aldrig banka ”Röda Rummet” eller någon annan gammal gisten klassiker i huvudet på oskyldiga barn. Det kan leda till att de aldrig mer tar i en bok.
