Olof Palme:Den amerikanska krigsgenerationen

Olof Palme på ett fotografi från tiden vid Kenyon College i Ohio, USA, omkring 1948. Till vänster scen ur filmatiseringen av ”De nakna och de döda”.
Olof Palme på ett fotografi från tiden vid Kenyon College i Ohio, USA, omkring 1948. Till vänster scen ur filmatiseringen av ”De nakna och de döda”. Foto: IBL, TT

Våra möjligheter att få en uppfattning om hur genomsnittsamerikanen upplevde det andra världskriget har nog varit ganska begränsade, och detta har lett till att den bild vi erhållit mången gång blivit ofullständig och måhända skev.

Publicerad
Denna artikel publicerades i SvD den 21 februari 1949.

Denna artikel publicerades i SvD den 21 februari 1949.

Annons

Den har färgats av läckert technicolorerade krigsfilmer, med deras medvetna förvrängning av verkligheten, den har påverkats av krigskorrespondenternas nödvändigtvis propagandistiska och uppmuntrande bild. Den amerikanska krigslitteraturen har dominerats av statsmännens och generalernas memoarverk, skildrande kriget sådant det tedde sig från diplomaternas gröna bord eller på generalstabens strategiska kartor. Men vi har knappast fått reda på hur John Doe och Charlie Brown kände det under de fruktansvärda djungelstriderna i Burma, vid övergången av Rhen, vid Arnheim, Cassino och El Alamein. Vi vet inte vad veckotidningsomslagets småtrulige standardsoldat tänkte under påfrestningarna vid landstigningen på Okinawa eller på Sicilien, vi vet knappast vad kriget och krigsmentaliteten har satt för spår i honom. I och för sig är detta en allvarlig brist redan därför att Amerikas attityd, speciellt i internationella frågor, i nästan överraskande hög grad påverkas av dessa krigsveteraner, som med den personliga upplevelsen och iakttagelsen som bakgrund har en starkt opinionsbildande inverkan inom alla samhällsskikt. Men dessutom skulle man, i en vidare mening, häri kunna finna en ledtråd till i vad mån den amerikanska krigsgenerationens livssyn färgats av den individuella krigsupplevelsen. Har vi fått en annan ”lost generation”, en återupprepning av 20-talets pessimism, eller har de ideal för vilka så många ansåg sig utkämpa det andra världskriget kvar sin livskraft bland den amerikanska ungdomen?

Annons
Annons

Förra sommaren utgavs i New York en bok om medelsoldatens upplevelser under det andra världskriget. ”The Naked and the Dead” hette den och var skriven av en 25-årig Harvardstudent, Norman Mailer. Den gjorde omedelbar succé, prisades av en enhällig kritik, och blev 1948 års obestridliga bestseller i Amerika. Då den saknade alla den vanliga bestsellerns sensationssökande ingredienser kan man kanske förutsätta att den gav något väsentligt, att tusentals krigsveteraner i något avseende återfann: sin egen situation i dess skildring av en amerikansk divisions landstigning på en fingerad ö i Stilla havet.

Mailer låter oss följa en pluton från det ögonblick de första landstigningsbåtarna sätts i vattnet tills de sista japanska nästena rensats ut på ön Anopopei. Vi får följa plutonen under smärre skärmytslingar med japanska stödtrupper, under de oändliga väntetimmarna före attacker och framryckningar och under ett lysande beskrivet patrulluppdrag bakom de japanska linjerna, där patrullen i dagar släpar sig fram i hällande regn och stekande sol, genom ett mardrömsliknande sagolandskap med indigoträd, manshögt gräs, gyllene sand, jättespindlar, moskiter och reptiler men framför allt med en tryckande tystnad, som så småningom sliter sönder männens nerver. Skildringen kulminerar då en makthungrig sergeant medvetet offrar plutonchefen, själv tar befälet och i en sorts blandning av masochistiskt raseri och trotsig självhävdelse tvingar patrullen att bestiga ett skyhögt berg. Den ene efter den andre dukar under för påfrestningarna. Sedan visar det sig att patrullen glömts bort, att kampanjen var framgångsrik oberoende av dess medverkan och att alla dess ansträngningar varit helt onödiga.

Annons
Annons

Varje man i plutonen beskrivs i detalj, med långa återblickar på hans föregående liv, oändliga monologer och samtal som är naturtrogna till den grad att de verkar upptagna med diktafon. Mailers skildring av männens relationer med varandra skiljer sig avsevärt frän standarduppfattningen. Av krigsfilmernas glorifierade kamratskap syns ingenting, bara ett trött accepterande av att den andre finns till. Dör någon, sörjer de andra honom endast av den anledningen att det nästa gång kan bli deras tur. Man grälar, lurar varandra när man kommer åt, går på plundringsfärder bland halvruttna japanska lik, skjuter fångar och super sig full på djungelbrännvin. Samtalet rör sig mest på det pornografiska planet, uppblandat med skäll över befäl och otrogna hustrur och fästmör. Mailer vill visa oss individen inom den militära organisationen, han vill visa att mycket av krigets hopplöshet och smutsighet och militärorganisationens andliga förtryck beror på de små kuggarnas natur, på den enskilde soldatens svaghet och oförmåga att fatta det sammanhang i vilket han placerats, men hur å andra sidan den enskilde obönhörligen formas och stöps om av de omständigheter och den mentalitet som alltid är förknippade med kriget. En circulus vitiosus som framhäver inte bara krigets meningslöshet utan även dess förstörande inverkan på den mänskliga organismen, en process som Mailer anser att ingen egentligen kan undgå. Att klara sig igenom kriget med livet i behåll är inte detsamma som att överleva.

Ovanför den oformliga massan av soldater får vi även stifta bekantskap med divisionschefen, generalen, som till förmån för makten och karriären eliminerat mänskliga känslor och svagheter och anser själens enda värde vara den eventuella användning man kan ha för den. Men därigenom har han hamnat i ett andligt vakuum, som han inte kan frigöra sig ifrån, han är förbrukad som de andra. Han ser i kriget reaktionens morgonrodnad och seger, men det är bara ett trött konstaterande, som i och för sig är betydelselöst och utan värde för honom, då han inte längre kan få kontakt med de mänskliga realiteterna. Även honom träffar meningslösheten, då kampanjen avgörs en dag då han är borta, av en idiotisk nolla, en försupen major som handlar i skräck, utan varje ändamål eller mening, men som vinner en lysande seger.

Annons
Annons
Denna artikel publicerades i SvD den 21 februari 1949.

Denna artikel publicerades i SvD den 21 februari 1949.

Denna artikel publicerades i SvD den 21 februari 1949.

”The Naked and the Dead” skrevs omedelbart efter kriget, en desillusionerad collegestudents protest mot meningslösheten i det han hade upplevat och hopplösheten han finner i den värld som möter honom när han kommer tillbaka. Som ett dokument över medelsoldatens tankar och känslor under kriget är den lysande, dess träffsäkerhet i sitt speglande av en situation och ett stämningsläge torde vara obestridlig. Men hur ser det ut nu, fyra år efteråt? Har det i Amerika uppstått en krigsgeneration som brottas med samma ångest, skuldkänslor, dödslängtan och hopplöshet som den ungdom vars problem så skakande belysts i Wolfgang Borcherts pjäs ”Utanför Dörren”? Efter samtal med många f. d. soldater, representerande alla samhällsskikt och landsdelar, och med krigsupplevelsen som kanske enda gemensamhetssfär, tror jag det knappast. Åtminstone i mycket liten grad. Kriget tycks på något vis ha glidit genomsnittsamerikanen förbi, på ett säreget sätt verkar det som om det inte existerat för honom. Visst talar man om kriget. Somliga talar om det som den svenske värnpliktige om Norrlandsmanövern: rätt obehagligt medan det pågick, men i alla fall ett mandomsprov, ger några extra tum i personlig resning, lättas upp med historier och anekdoter och utmynnar i ändlösa diskussioner om vem som hade det värre. Det finns andra, särskilt inom den yngre generationen, för vilka det var en skräckupplevelse, en mardröm, men som med krigsårens propagandafraser ringande i öronen rationaliserat det hela till:

Annons
Annons

”Ja'ru vet, man slogs i alla fall för demokratin”. Den äldre generationen, som var med från början, har glömt, därför att den måste glömma för att reda sig när den kommer tillbaka till ett dynamiskt samhälle som stryker över och går vidare.

Det är måhända där förklaringen ligger. Tysken Borcherts ungdom kommer tillbaka till en civilisation i undergång, till en materiell och moralisk upplösning av förfärande mått. Mailer och hans generation kommer tillbaka till Amerika och amerikanismen i sin blomning, i hela sin sprudlande vitalitet, med sin blandning av livsbejakande materialism och naiv idealitet. De återvänder till en intakt produktionsapparat, till affärsmän, framgångsrika och stinna av profitabIa krigskontrakt, till kvinnor för vilka krigets realitet sällan nått över knävärmarstadiet. Drugstoren i hörnan finns kvar, baseballen, jazzorkestrarna, det gamla jobbet eller någonting ännu bättre. Man återfinner nästan alla de gamla kamraterna, och Mary och Janie och Tootsie och vad de nu heter finns också kvar. Det är bara att knyta an där man lämnat, glömma bort och gå vidare.

Läs fler streckare i SvD:s historiska arkiv

Laddar…

Givetvis finns det många som inte kan anpassa sig, men de spolas snart bort i ett samhälle som inte behöver dem och som de själva inte kan finna sig till rätta i. De försvinner i storstädernas slumkvarter eller tar sin tillflykt till universitetens och collegens drivhusatmosfär, där de på statens bekostnad antingen tynar bort i dagdrivande eller med ett slags spasmodisk intellektualism analyserar sönder sin egen situation.

Annons
Annons

Kriget har säkerligen vidgat den amerikanska ungdomens vyer, gett den större förståelse för internationella problem och för Amerikas ansvar och betydelse i världsutvecklingen, men den tycks inte alls vara krigsmärkt i den europeiska betydelsen av ordet. Somliga må kalla det för andlig förflackning och brist på känsla, men man frågar sig om man här kan använda rent subjektiva känsloomdömen. Det är ju å andra sidan ett slående bevis på den amerikanska nationens läkkött och livskraft, det är ett faktum som måste accepteras och byggas vidare på, ty det är denna amerikanska krigsgeneration, miljoner farmare, studenter och arbetare, som i kraft av sin egen vitalitet för oöverskådlig tid framåt kommer att illuminera och verka normgivande på de traditionellt kulturbärande skikten i ett desorienterat Västeuropa.

Det är en generation som saknar mycket av européns intellektuella skärpa, av hans strävande och förmåga att analysera problemen och se dem i deras rätta sammanhang. Men den bärs framåt av en oerhörd optimism och livsaptit, av en sorts produktiv idealitet som släntrar genom tillvaron i en sorglös ''Happy-go-lucky''-attityd, men i en bergfast övertygelse om sin egen förmåga att reda upp problemen. Europén har ofta en tendens att resignera eller att famla efter ideal som han själv är övertygad om att han aldrig kan finna. Amerikanen söker inte efter idealen, han accepterar dem som någonting självklart, som en väsentlig del i ”the American way of life”, ett tänjbart och missbrukat begrepp, men i sin bästa form helt enkelt ett slags praktisk kristendom, de elementära reglerna för mänsklig samvaro.

Annons
Annons

Denna inställning må vara naiv, den kan kanske skrattas åt, men det är just naiviteten och livsglädjen som är dess styrka. Det är den inställningen som utgör den känslomässiga bakgrunden till uppbyggnadsprogram och hjälpaktioner till Moral Rearmament och världsfederalism. Den är praktisk, expansiv, bärs upp av tro på sin egen framtid och övertygelsen om att ”the world is for the taking”. Och den för i alla fall framåt.

Laddar…
Annons
Annons
Annons
Mer från Startsidan
Annons
Annons