Självbedrägeriet en svår nöt för filosoferna
Dramatiker har sedan teaterns barndom undersökt livslögner, men filosoferna har haft svårt att beskriva fenomenet utan att hamna i paradoxer. Elinor Hållén lutar sig mot Freud i en välskriven doktorsavhandling om självbedrägeri.
Är människan förmögen till att handla irrationellt? Intuitivt tycks svaret självklart vara ja. Vi kan väl alla utan större problem ge exempel från vårt vardagliga liv på handlingar som vi är oförmögna att på ett sammanhängande och förnuftigt sätt förklara i termer av våra egna avsikter och övertygelser. På ett filosofiskt plan är frågan dock betydligt knepigare. Det tycks som att själva idén om en handling förutsätter att handlingen alltid har ett skäl som närmare bestämt anger vad det handlande subjektet vill i – och tror om – den givna situationen, så att handlingen för denne framstår som förnuftig i relation till det tilltänkta målet. Vi kan givetvis kritisera någon för att handla på basis av felaktiga trosföreställningar eller moraliskt förkastliga önskningar, men försåvitt vi över huvud taget skall förstå agerandet såsom just en handling tycks det som att vi måste förutsätta att det utförs på grundval av åtminstone ett minimum av rationalitet. Är det inte detta som skiljer handlingen från, låt säga, den nakna händelsen eller det blotta beteendet?