RecensionTeater
Kusligt nära vår akuta verklighet
Kvinnorna har rört sig kring sjöar förut hos Kristina Lugn. Lillemor och Barbro i ”Idlaflickorna” var på semesterresa vid Gardasjön, om det nu inte var Vänern eller badkaret. I ”När det uppstod panik i det kollektiva omedvetna” gick kvinnorna som boskap nere vid sjön, men utanför vårt synfält.
När ”Kvinnorna vid Svansjön” nu spelas på Stockholms stadsteater, ser vi kvinnorna, men inte sjön. I Lugns dramatik finns alltid en fundamental frånvaro, här är det mannen från Bulgarien. Till honom säger Ann Petréns Astrid: ”Jag skänkte dig min tillit, och du svek”. Texten är tät av sådana referenser, till Medea, till bibeln, till kända sånger. Och även om Lugn här går vidare i sina egna unika spår, känns uppsättningen förankrad i teaterhistorien.
Regissören Åsa Kalmér har skapat
scenografin tillsammans med Ann Bonander-Looft, som också gjort kostymerna. Här finns ett kalt träd och en vägstump, som i Becketts ”I väntan på Godot”. Till vänster en mjuk kulle, klädd med ljus ryamatta. Och så ett staket, som på något fjärran sätt påminner om Tjechov.
Kristina Lugn har överlämnat sin text, som finns tryckt i programmet, helt utan anvisningar.
Hennes senaste premiär utanför hemmascenen på Brunnsgatan fyra var ”Stulna juveler” på Dramaten, en uppsättning som med stor kraft drev bort Majvor, den medelålders kvinnan, från fokus. I Åsa Kalmérs händer får de kvinnliga rollerna behålla sitt utrymme. Hon regisserade urpremiären på ”Nattorienterarna”, och här visar hon sig vara en lugnregissör att lita på.
Det är inte lätt att spela Lugn, hur fulla av språkliga guldkorn hennes pjäser än må vara. Rollfigurerna kräver en rymd kring sig, som regissör och skådespelare måste skapa, med stöd i själva meningsbyggnaden.
Det kan Kalmér, och det kan också Ann Petrén och Gunilla Röör, som båda skolats
på Brunnsgatan. Här spelar de systrarna Astrid och Karin, som är på väg att skiljas åt, men som håller ihop till slutet. Astrid är poet (som Majvor) och Karin är en möjlig efterträdare till statsministern.
Duon blir nämligen en trio, med all den skörhet i relationerna det innebär, när statsministern gör sin entré. Han heter Bengt och spelas av Sven Wollter. Som attraktiv man med makt har han flera företrädare i Lugns dramatik, som Harald, Herrmann och Rune Nylander. Skillnaden är att Bengt inte direkt är en skitstövel. Han brister till och med ut i monogami mot slutet.
Typiskt nog har Bengt en presssekreterare, den hygglige karlen med mindre attraktionskraft. Sven Ahlström fullbordar kvartetten som Lars-Göran, med stort allvar och med glödande intensitet. Det är underbart bra, en positiv överraskning, även om han visat något liknande som Hamlet i Malmö.