”All slags kärlek har lika rätt att finnas”
En tidigare okänd korrespondens mellan Astrid Lindgren och en tysk kvinna är en rörande historia om vänskap som blir hårt prövad. Den svenska författaren avvisade Louise Hartungs kärleksförklaring, men välkomnade hennes vänskap. SvD publicerar här ett utdrag ur Jens Andersens nya Astrid Lindgren-biografi ”Denna dagen, ett liv”.
Om Astrid inte redan under det första hektiska besöket i Berlin i oktober 1953 hade märkt att Louise var mer attraherad av sitt eget kön än av det motsatta, kom hon snart att märka det hemma i Stockholm. Inte bara på grund av de mycket känsloladdade och romantiska breven från Louise, utan också för att det började strömma in postpaket från Tyskland som innehöll allt från blombuketter, blomsterlökar, böcker och handskar till choklad, gelé, fruktfat och en flygbiljett till Berlin. Det handlade om en regelrätt och intensiv uppvaktning, trots att Louise redan hade en väninna hemma i Berlin – Gertrud Lemke – en läkare med praktik på Bundesplatz i Wilmersdorf, där det stod ”Psychotherapeutin” på dörren.
Lika själsligt befriande och intellektuellt lockande som denna brevvänskap kändes i början, lika ansträngande blev en del av Louises brev. Särskilt sedan de båda kvinnorna möttes i Furusund sommaren 1954, då Louise i juli parkerade sin bil utanför Astrids röda trähus på sin väg till Lappland. Bagageutrymmet hade Louise i Berlin fyllt med blomsterlökar och prydnadsväxter, som skulle planteras i skärgårdsträdgården. Det blev tre dagar med långpromenader och samtal på tyska. Så många och så långa att Astrid på skoj började kalla sin väninna för ”Scheherazade”. Men det var inte bara historier den tyska kvinnan var uppfylld av, det var också en förälskelse av det romantiskt-idealiserande slaget. Efter Louise Hartungs död returnerade Gertrud Lemke den 1 juli 1965 Astrid Lindgrens brev och beskrev samtidigt Louises tio år långa kärlek till Astrid: