Kan islams kvinnosyn förändras?
För att islam ska överleva i den moderna världen måste dess kvinnosyn ändras. Men att gå via juridiken och uttolkandet av skrifterna är knappast rätt väg. Sigrid Kahle läser en kartläggning av hur kvinnans ställning påverkats av islams möte med Europa.
Anne Sofie Roald är en känd debattör när det gäller kvinnas ställning i islams lag. Hennes bok Women in islam. The western experience (Routledge, London & New York 2001, 339 s) har dock nästan bragt mig till förtvivlan. På framsidan ser man två cyklande flickor i huckle och långbyxor. En bild av frihet och framtidshopp. Men bokens innehåll är ett fängelse av regler och föreskrifter som den muslimska kvinnan snärjts i från födelsen, av manliga laguttolkare, under loppet av fjortonhundra år.
Roald, som konverterade till islam 1982, hoppas att om man kan få moderna manliga laguttolkare att ändra lite grand här och var på sin uttolkning så kan islams lag mycket väl förenas med kvinnans ställning i den moderna världen. Och hon tror att dessa förändringar i det muslimska synsättet kommer att äga rum i Europa, där omkring tjugo miljoner muslimer lever och medvetet eller omedvetet tar intryck av sin nya omgivnings kvinnosyn.
Hon hoppas särskilt på manliga arabisktalande islamister som kan läsa skrifterna på Guds eget språk, är ledare för muslimska exilgrupper och åtnjuter stor auktoritet.
Som religionssociolog och professor i internationella etniska och migrationsrelationer i Malmö sätter hon igång ett utfrågningsprojekt omfattande detta ytterst lilla urval av tjugo miljoner europeiska muslimer. Hon intervjuar enstaka ledargestalter i arabvärlden, sunnitiska muslimer, välutbildade akademiker, första eller andra generationens invandrare från arabvärlden som tillhör någon av många grupper som aktivt sprider islam till en bredare publik.
Fältarbetet består i 250 frågeformulär till muslimer som lever i Europa, en tredjedel svarar. De bör ha levat i Europa i minst tio år, ha kunskap om islam, iaktta de religiösa buden, främst de fem trospelarna och ha en utpräglat islamistisk världssyn. Så kallade ”kulturella muslimer” göre sig icke besvär. Kvinnliga intervjuobjekt ska bära huvudscarf eller sjal (som Roald själv); inte som en värdering av slöjan utan som tecken på trosnit.
Här och där intervjuar hon sheikher, ledare, rådgivare, lärare och mentorer inom de muslimska grupperna samt muslimska familjer hon känner.
Det visar sig att 80 procent av de intervjuade tänker i samma banor som Muslimska brödraskapet (ikhwaner). Resten är salafister (fundamentalister) eller tillhör det revolutionära Islamiska befrielsepartiet, eller är postikhwaner en modernare upplaga av ikhwanerna. Allt som allt en liten, orepresentativ grupp av världens en miljard muslimer får här stå som modell. Hon utforskar denna minoritets inställning i frågor som andlig jämställdhet, könssegregering, månggifte, manligt skilsmässomonopol, hustruförskjutning, mannens rätt att fysiskt bestraffa kvinnan, omvårdnad och uppfostran av barnen, om hon får vistas utomhus obeslöjad, hennes rätt till yrkesarbete, hennes politiska roll, om hon får vara statschef, om hennes ställning inför rätta, om hon kan vara domare, förvalta egendom, välja sin äkta partner, vilka kroppsdelar kvinnan måste dölja, om manlig och kvinnlig omskärelse (könsstympning), kvinnlig sexualitet och förföriskhet. I mindre utsträckning utforskar hon födelsekontroll, abort och kvinnlig sexualitet.
Hon märker att de svarande, ju mera de lever med sin muslimska grupp och ju kortare tid de vistasts i Europa, rättar sina svar efter den muslimska rörelse de tillhör. En stor del av boken går därför åt till att kartlägga kvinnosynen hos dessa muslimska rörelser, varav ett häpnadsväckande stort antal har starkt fäste i Sverige, dock ingen militant. Denna del av boken bjuder på otaliga definitioner i ett mosaikartat detaljarbete som är nästan omöjligt att överblicka, men gör den oumbärlig för den som vill veta vilken barlast av regler dessa självutnämnda manliga auktoriteter utsätter de troende för.
Ännu fler sidor går till att apologetiskt förklara Roalds egen forskarmetod. Som konvertit är hon del av den verklighet hon undersöker, vilket hon ser som en fördel. Hon är inte ute efter att smickra islam utan söker efter strukturer som förklarar. Hon framhäver skillnaderna mellan olika uttolkare. Hon är inte feminist men använder genusforskarnas vokabulär. Hon ser två kulturmönster: ett muslimskt präglat av fadervälde (patriarkat) och ett västerländskt präglat av jämställdhet. Någonstans däremellan ligger hennes ”normativa fält”.
Viktigast är att uttolka klassiska och moderna islamiska texter som påverkar informanterna, även om hon har lärt sig av sin lärare Jan Hjärpe att en texts funktion kan vara viktigare än själva texten. Påverkar en text inte livet hjälper det inte om den är nedskriven. Alltså måste man följa det levande samtalet, den intellektuella muslimska debatten.
Hon citerar sin lärare Hjärpes korgmetafor: islam är som en jättelik korg, där generationer av troende har lagt ned en oöverskådlig mängd traditioner, uttolkningar, utvikningar, förklaringar och berättelser. Ur denna korg, detta enorma källmaterial, kan dagens muslim göra ett nytt urval eller nytolka det han plockar upp, med olika metoder.
Där börjar problemet. Det får inte vara vilka metoder som helst. Inte vem som helst får stå där och plocka ur korgen. Det måste vara en mujtahid, en rättslärd uttolkare eller teolog. Och det har ytterst få kvinnor varit. Men alltfler arabiska muslimskor sticker upp och kräver att få del av tolkningsprivilegiet. Källskrifterna består av Koranen och Sunna, berättelser om Profetens liv uttryckt i hadither, berättelser som förklarar Koranen för den vanlige muslimen.
Få islamiska riktningar tillåter en vanlig muslim att själv tolka Koranen. Får man omtolka ur Koranen härledda lagar och förordningar – de försvinnande få koranverser som utgör grunden för sharia, islams lag? Får man tolka kunskapen om lagen, fiqh, juridiken?
Därom får Ann Sofie Roald mycket olika svar av sina arabiska muslimer. För en del är sharia, med förbehåll, föränderlig. För salafisterna är sharia statisk, oföränderlig, ty det finns bara en enda sanning. Däremot kan man ganska kraftigt revidera haditherna genom att kritisera deras svaga traditionskedja, sagesmannens oförvitlighet, eller analysera omständigheterna för deras tillkomst.
Det är hadithforskning som muslimska feminister av båda könen och även vanliga muslimska feminister går in för när de vill reformera kvinnans ställning. När man har plöjt igenom allt som skrivs för att bortförklara, utreda, analysera, avvisa den fruktansvärda mängd kvinnofientliga hadither som redan muslimska småflickor konfronteras med i vissa lokala kulturer, eller de många politiska och sociala haditherna, kan man få en matt känsla av att det bästa vore att kasta hela rubbet. Så mycken möda för ett uns mer rättvisa! Men som en modernistisk arabisk lärd har sagt: ”tar man bort alla hadither skulle fjorton århundradens gapande tomrum ligga mellan oss och Profeten”. Som att ta bort evangelierna ur kristendomen.
Däremot tycks alla som inser att en ny kvinnosyn är absolut nödvändig för islams överlevnad i den moderna världen vara överens om att hermeneutik är det rätta instrumentet. Det innebär att man betraktar islams budskap som helhet och tolkar idéer och praxis ur olika vinklar för att finna lösningar som är förenliga med en bredare förståelse av Koranen. Man tolkar inte ett ställe bokstavligen utan enligt Koranens övergripande budskap enligt islams anda: ”The spirit of islam”.
Utbildade kvinnor i västerländska samhällen börjar se det traditionella könsrollstänkandet i islam som en androcentrisk social konstruktion snarare som en gudomlig ordning i könstermer, och upptäcker att manliga muslimer har tolkat islamiska källor från ett manligt perspektiv.
En sådan tolkningsmodell motsvarar islams övergripande budskap om alla människors lika värde.
Det finns många sätt att kritisera källorna. Man kan kritisera valören av ord som fitna (förförelse eller frestelse?) ta'a (lydnad eller sammanjämkning?) qiwama (mannens föreståndarskap – ha ansvaret för?) himaya (beskydda – annan klang på arabiska än engelskans protect) Och det är en feminismens triumf att konstatera att Adam och Eva i Koranen skapades samtidigt ur samma själ, nafs.
Vad är det då som gör mig så uppstudsig när jag följer Roald genom hennes analyser av oacceptabla ställningstaganden i kvinnofrågor?
Jag retar mig på hennes tilltro till manliga auktoriteter som – vare sig de kallas muslimbröder eller salafister eller postikhwaner – blev kända när deras böcker på 1970-och 1980-talet bekostades av affärsmän i gulfstaterna, trycktes i Kuwait under Muslimska brödraskapets överinseende, översattes till alla världsspråk och satte igång den islamistiska väckelse som har skapat så mycken oro och split.
Levande och döda sheikher åberopas och får berätta om sin mer eller mindre reaktionära kvinnosyn. Vi får veta var ledare som Hassan al-Banna, Sayyid och Muhammed Qutb, Nasir al-Yusuf, al-Qaradawi, al-Ghazzali, Maulana Maududi, Abu Hassan an-Nadawi och inte minst Hassan al-Turabi står i varje enskild kvinnofråga. Inte minst den senare är något av en hjälte för Roald. Denne i Sorbonne och Oxford utbildade jurist som betraktar islam som en rationell religion och ett komplett levnadssätt har en del förnuftiga tankar om kvinnan. Han kan tänka sig en politisk roll för kvinnan och har skrivit att mannen och kvinnan är jämställda ”utom i äktenskapet”(!).
Men vad är detta värt i jämförelse med att Hassan al-Turabi som justitieminister i Sudan lät avrätta den muslimske reformatorn Muhamed Taha för avfall från tron, att han bar ansvaret för 74 amputationer för enkel stöld och tvingade på de naturfromma sudaneserna en salafistisk islam som har förstört landets själ?
Så trots att Anne Sofie Roald har lagt ned ett berömvärt forskningsarbete i denna bok – rik på fakta, så användbar som uppslagsbok – trots att hon utför ett betydande upplysningsarbete, efterlämnar detta sätt att tala om islam hos mig en stark känsla av beklämning. Ändå vet jag ju att teologin, förutom mystiken, aldrig har fått samma betydelse i islam som juridiken. I våra dagar är lagen och dess i trängre mening juridiska innehåll ett viktigt element i den strid som under intryck av västerländska idéer utkämpas mellan traditionalism och modernism. Juridiken är det islamiska tänkandets högsta uttryck, den mest typiska manifestationen av det islamiska levnadssättet, den inre kärnan av islam själv, säger den rättslärde. Den är kunskapen par excellence.
Det är omöjligt att förstå islam utan att förstå den islamiska lagen och dess betydelse i muslimens liv. Och omöjligt att förändra kvinnans ställning utan att göra det inom lagen. Men hur skall detta kunna ske när utgångspunkten för nytolkningen av lagen inte är samhället som det är? Inte med ett ord berörs allvarliga problem som incest, våldtäkt inom familjer, homosexualitet, könsstympning, förtryck av unga flickor, misshandel av kvinnor, mord inom familjen, förtäckt slaveri, problem som existerar lika mycket i islams värld som i vår.
Ska vi kunna lösa kvinnans problem i islam måste vi göra det med utgångspunkt i de idéer världssamfundet har kommit överens om och som finns nedlagda i oss från födseln – varje människas individuella frihet och fulla jämställdhet i samhället – utan att behöva gräva i en korg överfull med förlegade tolkningar.
Är det inte bättre att vi tolkar våra heliga skrifter i ljuset av våra moderna ideal om demokrati, tolerans och mänskliga rättigheter, än att bända och vrida dessa ideal så att de passar in i det förgångnas stenkorsett?
Dessa ändlösa debatter om uttolkning och kommentarer, som om nyligen förvärvad lärdom och auktoritet på något sätt kan tala om för oss vad dessa texter ”verkligen” eller autentiskt säger om kvinnans ställning, om rätt styrelsesätt, om vad man ska äta och dricka och när världen kommer att ta slut eller när den blev till – vad har de att göra med religionens mysterium tremendum et fascinosum?
Lagstiftning för kvinnor är något som måste utarbetas i världsliga sammanhang i varje nytt samhälle av varje ny generation.