Röd-grönt lyft mot ovisst mål
V och MP måste vänja sig av med att ständigt markera sin egen politik om de rödgröna framgångsrikt ska kunna bygga ett varumärke. S måste vänja sig av med att försöka styra i det tysta. En kulturdag är tänkt att bli starten på något nytt.
Ladda ned ringsignalen och bli en ”alliansare”. Med den uppmaningen försöker de borgerliga bygga vidare på varumärket Allians för Sverige. När mobiltelefonen ringer ska alla i omgivningen märka att här är en borgerlig hang around. Det blir gratis reklam, helt enkelt.
Alliansen vårdar bilden av fyra partier som gillar att samarbeta med varandra. Moderatledaren Fredrik Reinfeldt vill visserligen att hans parti ensamt ska framstå som statsbärande, men understryker samtidigt att utan alliansen står sig Moderaterna slätt.
Alliansen betraktas fortfarande som ett trumfkort i kampen om regeringsmakten. Under tre års regerande har de borgerliga i stort sett hållit sams.
Nu är det de rödgrönas tur att på allvar börja skapa sig ett varumärke. Idag bjuder Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet in till kulturfest i Kungsträdgården i Stockholm. Partierna är uppbackade av färska opinionsmätningar som tyder på att försprånget till alliansen drygats ut.
Men nu gäller det att få ihop laget, som s-ledaren skulle uttrycka det. Ett samkört lag skapar förtroende för att det ska gå att komma överens i en regering.
I partitopparna ser samarbets- klimatet ut att ha förbättrats. När Mona Sahlin, Lars Ohly och Peter Eriksson framträdde vid ett rödgrönt mingel i Almedalen i somras sken Lars Ohly, bokstavligen, som en sol. Även Peter Eriksson var på gott humör. Han har tidigare haft svårt med kroppsspråket i Ohlys närvaro.
Som SvD berättade då förklarade Lars Ohly: ”I vissa frågor vill Mona bestämma mest. Då korrigerar vi henne och då kommer hon på att visst fan vi är ju tre”. Partierna börjar vänja sig vid samarbetet, menade i sin tur Mona Sahlin: ”Alla våra medlemmar tränar på att applådera också åt Peter och Lars”.
I Kungsträdgården idag får de ännu mer träning. Den kan behövas.
Om de rödgröna ska bli trovärdiga som regeringsalternativ måste MP och V vänja sig av med viljan att ständigt markera den egna positionen. Under partiernas tidigare samverkan under s-regeringen visade båda att de ibland hade svårt att avstå med det. I en rödgrön allians som är tänkt att leda fram till en regering får de inte falla för lockelsen att opponera mot de egna samarbetspartierna.
S måste i sin tur inse att man inte är ensam herre på täppan längre. Det är nog inte bara Mona Sahlin som glömmer bort det ibland.
Det finns fortfarande en del att bearbeta i de rödgröna terapisamtalen.
Och medan de fyra borgerliga partierna alla började från år noll med sitt regeringsbygge, så är obalansen stor i det andra lägret. Ett parti har abonnerat på rege- ringsmakten, de två andra har inte ens fått vikariera.
Samtidigt ska man komma håg att under de två senaste s-regeringarna lyckades S, V och MP göra upp om samtliga budgetar, så det finns en vana vid att samverka.
Men om ett samarbete tar lång tid att bygga upp, så går det snabbt att rasera. Det största hotet heter fyraprocentsspärren. Ett parti som riskerar att ramla ur riksdagen blir mer benäget att förstärka den egna identiteten än att värna ett varumärke som lika gärna kan gynna ett annat parti i koalitionen. Det hotet tar inte hänsyn till blockgränser. Både alliansen och de rödgröna har skäl att oroa sig.
Len Hennel är SvD:s politiska kommentator.
lena.hennel@svd.se