Recension

Taxi DriverMed Taxi Driver skapades filmhistoria

Publicerad
Annons

I amerikansk filmhistoria är 1970-talet en nedgångsperiod: Hollywood vacklade, independent-filmarna hade ännu inte visat sig vid horisonten. Några få filmer från decenniet är minnesvärda: ”Gudfaden” I och II, ”Apocalypse Now” och ”Taxi Driver”, kanske någon till.
Av dem är ”Taxi Driver” den som mest påverkat senare filmer; med sin låga budget, sin komplicerade huvudperson, sin politiserade outsiderkritik och sitt fascinerande-skrämmande våld förebådar den Tarantino och bröderna Coen - och överträffar dem. Filmens interiörkonstruktion - inne i taxin, inne i huvudpersonen Travis Bickles huvud - är smått genial. Dessutom har filmen med sin vackra och detaljerade New York-skildring en för amerikansk film sällsynt platsens poesi.

Men det var mer än så. Redan när ”Taxi Driver” hade premiär 1976 uppfattade man vissa bilder i filmen som emblematiska samtidskommentarer. Jag minns hur man, som ett slags mätare på förändringen i tidsandan, jämförde det drygt tio år äldre omslaget till skivan ”The Freewheelin' Bob Dylan” med sin bild av sångaren plus flickvän gående på en skimrande New York-gata med ”Taxi Drivers” förunderligt likartade bild av De Niro vid Times Square. Båda bilderna visade människor inneslutna i sig själva, men på diametralt olika vis: Dylanbilden handlade om gemenskap och hoppfullhet, Scorsesebilden om ensamhet och desperation. ”Taxi Driver” är en film om den ensamhet som föder demoner i det inre och våld i det yttre. Det hade hunnit bli sent på jorden.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons