Recension
Utøya och sorgens långa väg
MASSAKER Genom en rad samtal med anhöriga ger socialantropologen Erika Fatland en bild av händelsens djävulska förlopp. Det är gripande och samtidigt skarpt analytiskt.
En flicka simmar för sitt liv. Utøya, juli 2011. Hon förstår inte vad som händer, bara att en uniformerad man försöker skjuta henne. Är det en statskupp? Hon vet att en bomb har exploderat i Oslo tidigare samma dag. Är det krig? Hon har sett sina vänner dö därute men kan bara inte förstå. Så hon simmar och simmar och hoppas att orka. Möts av hjälpande händer; två män står beredda på stranden. Förbi av utmattning frågar hon: Är ni snälla?
Och läsaren gråter, i alla fall jag, för det går inte att hålla detta ifrån sig. Det kunde ha varit min dotter, hennes rädsla. Eller någon av sönerna som låg där på ön, med flera skott i kroppen, och som fastän ena ögat är borta tittar på sin hand och begrundar dess bortskjutna fingrar. Tummen och pekfingret är i alla fall kvar, så han tänker, som för att hålla sig vid liv: Yes, jag kan fortfarande köra snöskoter!