Recension

Att skjuta en dront. Harriet Löwenhjelm – dikt, bild, konstnärskapFantasin var Löwenhjelms vapen

Erik Löfvendahl
Uppdaterad
Publicerad
Annons

Med ”Att skjuta en dront” vill Boel Hackman lyfta fram Harriet Löwenhjelm – en författare och konstnär som oförtjänt glömts bort, inte minst för att man under de 90 år som passerat sedan hennes död ägnat henne alltför liten uppmärksamhet; det finns en vänbiografi (”Harriet Löwenhjelm” 1947, av Elsa Björkman Goldschmidt) och en avhandling (”Pierrot och pilgrim” 1971 av Elisabeth Stenborg).

Harriet Löwenhjelm, liksom för övrigt Edith Södergran (som hon en smula jämförts med), tillhörde den privilegierade grupp kvinnor som kunde komma i åtnjutande av undervisning för flickor utanför hemmet omkring förra sekelskiftet. Löwenhjelms aristokratiska familjebakgrund, med tillhörande konservatism, skulle dock komma att bli ett hinder för henne när hennes dikter, om än postumt, skulle publiceras. Å ena sidan tillgång till utbildning, å andra sidan outtalade krav på ett traditionellt liv med obefintligt utrymme för originalitet och egensinne. Familjen ville helt enkelt att Harriet Löwenhjelm skulle gifta sig som alla andra, hedervärda unga kvinnor. Men den blivande poeten och konstnären skulle komma att gå sin egen väg och använde, som Boel Hackman så fint skriver, ”fantasin som motståndsrörelse”.

Annons
Mer från Startsidan
Annons
Annons