Alexander Bard: ”Metoo är en pöbel”

En novemberdag 2016 satsar Alexander Bard och Anders Borg pengar på att Donald Trump blir USA:s president. De “vinner fett”.

15 månader senare sitter Bard i ett källarkafé i Gamla Stan. Artisten, fiosofen och provokatören talar som en kulspruta. Med siktet åt varierade håll. Enligt Bard var hemligheten att Trump lärt sig twittra som Bard.

– Vad är det som gör att du får så många följare som jag i sociala medier? Du är påläst, passionerad och äkta. Donald Trump vann valet på en enda grej. Eftersom han trampar i klaveret så ofta vet vi att det inte sitter någon kommunikatör bredvid som kontrollerar och regisserar hans budskap. Jag och Anders Borg var helt övertygade: han vinner valet.

Alexander Bard är ingen supporter men betraktar presidenten som en ”frisk fläkt”. Båda förenas i synen på etablissemanget som en homogen klubb fjärran dem själva.

”Jag är marxist! Jag analyserar från folket till makten”, påminner Bard under intervjun.
Utifrån betraktad har han reaktionära drag. Han kommer just från sitt förlag. Efter sommaren släpps hans och Jan Söderqvists bok Digital libido, ”en tegelsten om det gigantiska problemet med infantiliseringen av samhället”. Utifrån Freud propagerar den också för en ny mansroll. I korthet: män ska fostras till män av andra män.

– Vi har skapat miljöer som är blandkönade och nu ser vi konsekvenserna av det. Det är problematiskt. Metoo är en pöbel: det är stängda forum, baktaleri och det kommer börja ljugas friskt i de forumen.

Den sista meningen är typisk Bard. Han talar om institutionernas ras, lynchmobbar och polisstatsmetoder. Nordkorea är en återkommande referens. Och Metoo ett tecken på samhällets urspårning. Hans publika utspel i ämnet har gjort honom till ett slags ambulerande kriscentral för anklagade “män och enstaka lesbianer”. I stort sett “alla” hör av sig.

– Det jag är allergisk mot i dag är de stora lynchmobbarna, som ofta drivs på av sociala medier. Det är obehagligt. Men så lär det tyvärr vara en tid framöver.

Själv tillhör han inte offentlighetens mest beskedliga del. Sedan vi bokat intervjun har han i ett 10-tal tweets gått till attack mot Dagens Nyheters chefredaktör Peter Wolodarski, som han hävdar “personierar lynchmobben”.

– Att lära folk att tåla ett hårt språk är en del av yttrandefriheten, kommenterar Bard förolämpningarna. Han säger sig strida mot den politiska korrektheten och har hittat allierade.

– Marxisterna står förenade med liberalerna och de konservativa och säger att ett samhälle med många åsikter är ett sundare och hållbarare samhälle på sikt.

I dag är Alexander Bard mest känd som jurymedlem i Talang och som kontroversiell twittrare. Det excentriska draget utgör en röd tråd genom karriären: låtskrivare, sexarbetare, författare, filosof och popstjärna med Army of lovers. Hans debutsingel ”Life in a goldfish bowl” från 1982 hånades vid lanseringen men kultförklarades i efterhand. Förutsägelserna om internets samhällspåverkan har gett honom kredd som teknikevangelist. Otakten med samtiden är ytterligare en röd tråd.

Privat beskrivs han som trofast, en nära vän beskriver honom som ”världens snällaste, man kan ringa och väcka honom mitt i natten om vad som helst”. Politiskt framstår han mindre lojal. Genom åren har han varit medlem i Liberalerna, Centerpartiet och Piratpartiet. Annie Lööf betraktar han som en god vän. Och hon honom som en ”loose cannon”. Han tar det som en komplimang.

Marxist-liberalen Bard har hittat en ny politisk hemvist i Medborgerlig samling, ett skattesänkarparti med en migrationspolitik lik Sverigedemokraternas. En parti-aw på en pub några hundra meter bort i Gamla stan lockade nyligen 300 personer. “Fyraprocentspärren är en låg gräns”, anser den nyblivne medlemmen. Han fruktar institutionernas kollaps.

– I det större perspektivet, som vi skriver om i nya boken, är de gamla institutionerna och nationalstaten, den akademiska världen och näringslivet alla i kris. Och nu är risken att de rasar för fort. Det är därför jag säger att den liberalkonservativa agendan är den viktigaste. Du pratar om att bevara institutionerna. Samtidigt har du lågt förtroende för dem.

– Jag har inget intresse av att Sveriges tidningar ska bli dåliga. Jag har intresse av att svenska journalister får resurser att göra grävande journalistik och att de får riktiga redaktörer som hjälper dem att förbättra sina texter. Men jag pekar också ut orsaken till att tidningarna, eller politiken, rasar i förtroende – de missköts. De som jobbar där vill säkert väl men de klarar inte av jobbet.

Du tar upp problemet med lynchmobbar. Samtidigt upplever många att den klick du själv tillhör väcker lynchmobbar.
– Nej, det skulle jag inte säga. Lynchmobbarna vill tysta folk. Hanif Bali och jag har aldrig sagt att någon ska censureras. Ivar Arpi är samma sak med. Teodor Koistinen, Aron Flam och Adam Cwejman är samma sak med. Tjejerna i gänget är samma sak med.

Det är hårda tongångar med en lång svans av människor som är ännu mer aggressiva.
– Så kan det mycket väl vara men de får inget stöd av oss. Jag tar inte ansvar för andra, det är inte mitt jobb. Ingen är ansvarig för sin egen svans. De som är oseriösa i svansarna kommer att åka ut. Hotar du någon med våld är det olagligt.

Bards kontroversiella utspel kring Metoo – bland annat att kvinnors berättelser var opålitliga och influerade av “50 shades of grey” – fick 15 000 personer att kräva att TV4 skulle sparka honom från Talang. Men TV4 valde att behålla sin jurymedlem.

– Det fanns ingenting som bet på mig. Det var bara massa gap om något ordval jag haft på Twitter. TV4-ledningen är klokare än så. Det vore fruktansvärt med ett samhälle där arbetsgivare har ansvar för sina anställdas åsikter. Det är polisstat, som Nordkorea.

På tal om Nordkorea. En vän till mig jämförde dig med Nordkorea och sa att båda skapar kriser för att kommunicera med omvärlden. Kan du förstå poängen?
– Nej. Jag skapar inte kriserna. Kriserna kommer en efter en efter en. Sedan frågar folk vad jag tycker och jag tycker att det är bäst att säga vad jag tycker på en gång. Det lärde mina föräldrar mig. ’Säg sanningen nu och ta skiten. Om fem år kommer alla kyssa ditt arsle.’ Vad som händer är att jag ligger lågt ett tag. Det blir lite mindre föreläsningar och sedan tar det ett halvår så ringer alla Alexander Bard för han tänker utanför boxen. Jag har lärt mig spelet, jag har hållit på med det i 25 år.

Hur tror du att du en dag blir ihågkommen?
– Ingen aning. Jag fick frågan på en filosofikonferens i höstas, om en enda mening ska stå på gravstenen. Nietzsche killed God. Då ska det stå på Alexander Bards: He killed the individual. Vi dödar individualismen som ideal. Vi är inte alls några isolerade öar. Människan är ett socialt flockdjur och att hitta identiteten i en flock är fullständigt fundamentalt.

Jag ser dig som en individualist.
– Nej, det är jag inte alls. Jag är extremt beroende av andra människor. Jag arbetar alltid i team, har alltid medförfattare, spelar i band. Allting Alexander Bard gör är socialt.