Recension
Det nödvändiga ljugandet
ÖVERLEVNAD För ”de utsatta” längst ner i samhället är det värre att spilla ut sitt inre för en myndighetsperson än att supa och svika. Kjell Johansson problematiserar berättandet på ett intrikat sätt, konstaterar Erik Löfvendahl.
Det finns författare som skapar gestalter som självklart dröjer sig kvar i minnet länge. Kjell Johansson, som med trilogin ”De utsatta” placerade Midsommarkransen på den litterära kartan, är definitivt en av dem. ”Greven av Kransen”, som spefågeln, suputen, svikaren och drömmaren under sina mest megalomana perioder lät kalla sig, kommer man ju sent att glömma. Denna fadersgestalt som uppenbarar sig med jämna mellanrum i sviten är både värd barnens beundran och avsky; barnen – Einar (kanske Kjell Johanssons alter ego) och Eva (som legat på Långbro och är lärare när hennes psykiska hälsa så tillåter) turas om att berätta om hur det var att växa upp i ”Huset vid Flon” (1997).
Den senaste boken – som förstås är ett hyvelspån från ”De utsatta” – heter ”Det var inte jag”. Det är imponerande hur författaren ännu en gång rättar sig i läge och repar upp väven på nytt. Han finner att en hel del är oklart.