Recension
Kall Eno mest för beundrarna
För att vara ansedd som en brittisk musikpionjär är Brian Eno, som på det nya albumet samarbetar med Underworld-mannen Karl Hyde, knappast vad man kan kalla framåtblickande. Snarare tvärtom, med start i öppningsspårets syntetiska trumpetfanfarer utvecklas albumet till något som kan uppfattas som en hyllning till 80-talets syntar (särskilt de av fabrikatet Roland) och, till viss del, årtiondets electrofunk.
Brian Enos senaste soloalbum, ”Lux”, var ett lyckat återbesök i den elektroniska ambient-genre han själv skapat. Här har Eno och Hyde i stället plockat upp utkast och skisser som den förstnämnde arbetat med på det tidiga 90-talet, och kombinerat dem med det slags naiva popmelodier som fyllde de första soloalbumen och den världsmusikfunk som Eno jobbade fram med David Byrne till 1981 års ”My life in the bush of ghosts”. Men även om ”A man wakes up”, som är ett exempel på det sistnämnda, inte är det enda godkända spåret blir den hårda domen att ”Someday world” är ett kallt och stelt album som egentligen bara är nödvändigt att införskaffa för de mest inbitna samlarna och beundrarna.