Spricka i kinesiska muren
Hela världen analyserar noggrant varje stavelse som Kinas nya ledare uttalar offentligt. Men den som är intresserad av matkvalitet bör även bry sig om vad en kaxig sjätteklassare har att säga.
MATKULTUR
I skogen av stenansikten på den nyligen genomförda kinesiska partikongressen framträdde en elvaårig flicka med oförvillad blick och stor rosa rosett i håret.
Hon ingick i en grupp knattejournalister med uppgift att försöka liva upp detta välkoreograferade event genom att ställa några egna frågor till de strama farbröderna och fåtaliga tanterna i ledningen.
När det blev hennes tur undrade Sun Luyuan, som är reporter på en ungdomstidning, hur det egentligen står till med landets matsäkerhet efter de många larmen om fuskprodukter och ohälsosamma substanser.
Sjätteklassaren från Peking petade därmed på samma ömmande varböld som den kinesiska student
jag skrev om i förra veckan. Han har startat en egen internetsajt för att samla ihop de många avslöjade matskandalerna. Och inför partitopparna berättade nu den oförvägna Sun Luyuan att hon och hennes kompisar inte längre vågar äta vissa matvaror, till exempel de älskade snacksen.
Svaret från podiet blev det gamla vanliga: Läget är under kontroll, och vi håller dessutom på att skärpa våra övervakningssystem. Men den svarande ministern framhöll samtidigt att problemet faktiskt är globalt, vilket han tyvärr har alldeles rätt i.
Ett skäl till detta är dagens extrema prispress genom hela matkedjan, från odlare och uppfödare till butik. Det är helt enkelt svårt att ta betalt för kvalitet. En annan orsak, som hänger ihop med den första, är att billiga kinesiska livsmedelsprodukter, ingredienser och tillsatser numera sprids över hela världen. Utan att konsumenten har en aning om varifrån de kommer.
Men det brukar ju stå att vitlöken är kinesisk, invänder du. Visst, men det gäller bara om den säljs i någorlunda färskt tillstånd. Så snart den är behandlad på något sätt, exempelvis fryst, eller ingår i något halvfabrikat finns det inte längre något krav på ursprungsmärkning.
Det är ju till och med fullt tillåtet att skriva ”jordgubbmos från Sverige” om bären har mosats här och odlats hundratals mil härifrån, exempelvis i Kina.
Men vi har väl en stenhård kontroll av allt som importeras? Nej, inte det heller.
Att det hittills i år har fastnat mer än 260 kinesiska produkter – nudlar med mask, räkor med antibiotika och kanderad frukt med för mycket svavel – i EU:s kontrollsystem säger inget om hur mycket som samtidigt slapp igenom.
Så i Kina kan man alltså inte framställa rena och genuina livsmedel? Jovisst, alldeles säkert, men som vanligt får inköparna hos våra producenter, grossister och butikskedjor vad de betalar för.
Och ofta ställer de bara ett enda riktigt tungt vägande krav: lågt pris.
