Hon tröttnade på att ge efter

Karin Henriksson
Publicerad
Annons

WASHINGTON Kvällen den 1 december 1955 var kall och Rosa Parks tog som vanligt bussen hem efter jobbet. Hon vägrade att resa sig från sitt säte när en vit man klev fram - och fick därmed för alltid en plats i den amerikanska historien.
Rosa Parks har avlidit i sitt hem i Detroit, 92 år gammal, bara en dryg månad före 50-årsjubileet av hennes modiga handling. Den blev gnistan till en 381 dagar lång bussbojkott i Montgomery i Alabama och till ett beslut i HD ett drygt år senare som förbjöd segregering i bussar.
Det är, kanske, svårt att tänka sig att det rådde apartheid i USA så sent som för 40-50 år sedan, men ett besök på något av de fina medborgarrättsmuseerna i Södern ger inblickar i de skamliga förhållandena. Här finns bojor och auktionsaffischer från slaveriets dagar, skyltarna med Whites Only och fotografier av hatfyllda män i vita Ku Klux Klan-kåpor och strutar framför brinnande kors.
Ibland beskrivs sömmerskan Rosa Parks som en trött äldre kvinna den där torsdagskvällen 1955. Hon framhöll
alltid själv att hon bara var 42 år - dessutom aktiv i lokalavdelningen av NAACP, den äldsta svarta medborgarrättsorganisationen.

– Jag var inte trött fysiskt, eller rättare sagt, inte tröttare än jag brukade efter arbetsdagens slut. Nej, det jag var trött på var att ge efter, sade Rosa Parks som tillbringade natten i fängelse.
Då var svarta hänvisade till att sitta längst bak, medan vita fick sitta framme i bussen. Några säten i mitten var också tillåtna för svarta om bussen inte var full. Men om en vit person dök upp förestavade lagen att svarta skulle ge upp sin plats.

Annons
Mer från Startsidan
Annons
Annons