RecensionBiohösten 2017
Vilken nytta gör en 50-åring med vuxna barn?
Vad finns kvar när döttrarna frigjort sig och maken hittat en yngre kvinna? ”50 vårar” ägnar sig inte åt särskilt hårda teser, men får ändå mycket gjort på litet utrymme.
Finns Aurore alls längre? Vem är hon i så fall, nu när hon har uppnått vad som så vackert kallas övergångsåldern (med tillhörande värmevallningar), och till vilken användning är hon? Och för vem? Döttrarna frigör sig med fart, ex-maken drog vidare till en yngre årsmodell för länge sedan och hennes lika plötsligt som lägligt uppdykande ungdomskärlek (Thibault de Montalembert) är märkvärdigt svårförförd.
En återkommande scen i ”50 vårar” är den där Aurore (Agnès Jaoui) försöker gå ut genom en glasdörr som förväntas öppna sig automatiskt, men av någon anledning tar sensorerna som ska reagera på utgående trafik ingen notis om henne. Och på restaurangen där hon jobbar envisas den nye ägaren med att kalla henne för Samantha eftersom ”det är sexigare”. Det hela blir så fånigt att hon bara måste säga upp sig.