Imperialister krossade slavjägarnas riken
Européerna såg slavjägarimperierna i Afrika som konkurrenter och det var därför de angreps. Att rikenas ledare var storskaliga slavhandlare uppfattades som en en bisak för regeringarna i London och Paris.
Fråga: Den våldsamma fas av historien då de europeiska imperialisternas hastiga uppstyckning av den afrikanska kontinenten under decennierna kring förra sekelskiftet är känd som the scramble for Africa. Visst var det väl så att den europeiska expansionen sammanföll med att ovanligt aggressiva afrikanska krigarkungar och slavjägare upprättade egna skräckvälden, något som fungerade som legitimerande argument för imperialisternas krigföring?
Dick Harrison: Jo, det stämmer. Under andra hälften av 1800-talet fanns det gott om afrikanska entreprenörer och krigsherrar som byggde upp omfattande imperier, från Sydafrika i söder (zuluimperiet, som jag bloggade om tidigare i år) till Sudan i norr. Däremot är det för mycket sagt att detta legitimerade imperialisternas framryckning. De afrikanska makthavarna – män som Msiri i Katanga, Tippu Tip i Östafrika och al-Zubayr i Sudan – var visserligen konkurrenter till européerna men hotade aldrig på allvar deras ekonomiska och politiska intressen. Den moraliska komponenten i krigföringen, till exempel det faktum att de afrikanska ledarna var storskaliga slavhandlare, var en bisak för regeringarna i London och Paris.